Spring has arrived in New Zealand, and I’m starting to feel like I’m truly “alive” again! The days are longer and warmer, and everyone seems to be in a good mood. It gives me such a boost of energy—something I’m sure many others feel too!
I’m definitely ready to head back into the forest, and today I started with a moderate hike. A two-hour loop, about 5 km long. The first 40 minutes were straight uphill, so it was pretty tough. You could tell I haven’t been hiking for a few months! Eventually, we reached the top, and the rest of the trail followed the ridge before heading back down again (very steep downhill too!).
Wairarapa views
views of Wairarapa
Svenska: Våren har kommit till Nya Zeeland och jag börjar känna at jag “lever” igen! Dagarna är längre och varmare, och alla är på gott humör. Det ger mig så mycket extra energi – något som säkert många känner också!
Jag är defintivt redo att ge mig ut i skogen igen och började idag med en lagom vandring. 2 timmars rundtur, ungefär 5km lång. De första 40 minuterna var rakt upp, så det var ganska jobbigt. Det märktes att jag har inte gått på en vandring på några månader! Till slut kom vi upp till toppen och de resterande av vandringsleden var längst bergryggen och sen gick det nedåt igen (väldigt brant nedåt också!).
I’ve been sitting here for a while, trying to figure out what to write. It’s been so long since I last posted here, and so incredibly inconsistent that it’s hard to “get back into it.” Even though I really want to!
2023 was the toughest year I’ve ever been through. My first heartbreak, my first (and hopefully only) experience with separation and lawyers, scraping my way through extremely difficult financial times, and being on my own for the first time. Toward the end of last year and the beginning of this one, I truly believed I was starting to feel good again—that I was myself. And most of all, happy.
Now, sitting here in the sun on a winter’s day at the end of June, I’ve realized that I still had some clouds hanging over me back then. Today, it feels like I’m genuinely happy again. I feel confident in all the decisions I made last year
Svenska: Jag har suttit här ett tag och försökt komma på vad jag ska skriva. Det har varit så länge sedan jag skrev här, och så otroligt oregelbundet att det är svårt att “komma tillbaka” till det. Trots att jag verkligen vill!
År 2023 var det tuffaste året jag har gått igenom. Mitt första hjärtekross, min första (och enda förhoppningsvis) upplevelse med seperation och advokater, skrapat mig igenom otorligt svåra finansiella tider och att vara själv för första gången. Jag trodde många gånger under slutet av förra året och i början av det här året att jag började må riktigt bra igen, att jag var mig själv.och framför allt glad. Nu när jag sitter här, i solen, en vinterdag i slutet av juni, så har jag insett att jag då fortfarande hade en del moln hängades över mig. Idag känns det som att jag faktiskt är glad igen. Jag känner att jag står fast bakom alla beslut som jag tog förra året.
21st January 2024 – A new year and new challenges. Last year was tough for me, and I had to face things I’d never dealt with before. Liam and I broke up in April, and around the same time, I moved out. I ended up renting a tiny, overpriced apartment in the city—right next to the train tracks. I went from listening to birdsong every day to the clatter of passing trains… But moving out was necessary.
Since then, things between us have just been… awful. We’ve had to involve lawyers because I’m entitled to part of our assets, but nothing is in my name (like the house), so it’s been messy and pretty awkward. I think it was in November that Liam and I were finally able to have civil conversations. No fights, no drama. So it’s been a relief to reach a more neutral place.
2023 wasn’t all bad. Sure, it was the hardest year for me mentally—ever—but I’ve gotten to know myself again, and I haven’t actually been alone. People in my life have stepped up and truly shown that they’re there for me, and I’m incredibly grateful for that. Sadly, some people I thought would be there weren’t.
For a long time, I felt like crying constantly. I felt small, like I couldn’t do anything. I often felt worthless and spent countless hours sitting in that apartment, crying—sometimes with a dose of panic attacks. But now, I feel like myself again. I feel in control.
I’m moving out of Wellington in a week to live in a small cottage that’s relatively “out in the countryside.” It’s a 10-minute drive to two different train stations, and just 5 minutes to the town centre. I’m really excited about this year! It’s going to be good. And I’ve promised myself to start writing here again. I love looking back at what I’ve done over the years, and this blog is perfect for that.
Me – 1 January 2024
Svenska: Den 21a januari 2024 – nytt år och nya utmaningar. Förra året var tufft för mig och jag behövde tackla saker jag aldrig behövt förut. Jag och Liam gjorde slut i april förra året och i samma veva flyttade jag ut. Jag hyrde en överprissat liten lägenhet i stan, precis brevid tåglinjen, Jag gick från att lyssna på fåglarna sjunga varje dag till att höra rassnlande tåg… Men det behövdes – att jag flyttade ut. Sedan dess har det bara varit.. hemskt mellan oss. Vi har behövt involvera advokater då jag har rätt till våra tillgångar men ingenting är i mitt namn (huset till exempel) så det har blivit bökigt och ganska så stelt mellan oss. Det var i november tror jag som Liam och jag kunde ha civila konversationer med varandra. Inga bråk, inget tjafs. Så det var skönt att vi har kommit till ett mer neutralt ställe.
2023 var inte bara dåligt. Visst, det var det tuffaste året för mig mentalt någonsin men jag har lärt känna mig själv igen och jag har faktiskt inte varit ensam. Människor i mitt liv har “step up” och verkligen visat att dem är där för mig och det är jag så otroligt tacksam för. Tyvärr har en del personer som man trodde skulle vara där för en som inte var det.
Det var under en lång tid som jag var nära att gråta hela tiden, jag kände mig liten och att jag inte kunde göra någonting. Kände mig värdelös ganska ofta och spenderade många timmar sittandes i lägenheten och bara grät, ibland med en dos av panikattacker. Nu känner jag dock att jag är mig själv igen och jag känner att jag är i kontroll. Jag ska flytta ut ur Wellington om en vecka och bo i en liten stuga som är relativt “ute på landet”. 10 minuters bilresa från stugan till två olika tågstationer, 5 minuters bilresa till centrum osv. Jag är väldigt taggad på det här året! Det ska bli så bra. Och jag har sagt till mig själv att jag ska börja skriva här igen. Jag tycker om att se tillbaka på vad jag har gjort under åren och den här bloggen är perfekt för det. Den 21a januari 2024 – nytt år och nya utmaningar. Förra året var tufft för mig och jag behövde tackla saker jag aldrig behövt förut. Jag och Liam gjorde slut i april förra året och i samma veva flyttade jag ut. Jag hyrde en överprissat liten lägenhet i stan, precis brevid tåglinjen, Jag gick från att lyssna på fåglarna sjunga varje dag till att höra rassnlande tåg… Men det behövdes – att jag flyttade ut. Sedan dess har det bara varit.. hemskt mellan oss. Vi har behövt involvera advokater då jag har rätt till våra tillgångar men ingenting är i mitt namn (huset till exempel) så det har blivit bökigt och ganska så stelt mellan oss. Det var i november tror jag som Liam och jag kunde ha civila konversationer med varandra. Inga bråk, inget tjafs. Så det var skönt att vi har kommit till ett mer neutralt ställe.
2023 var inte bara dåligt. Visst, det var det tuffaste året för mig mentalt någonsin men jag har lärt känna mig själv igen och jag har faktiskt inte varit ensam. Människor i mitt liv har “step up” och verkligen visat att dem är där för mig och det är jag så otroligt tacksam för. Tyvärr har en del personer som man trodde skulle vara där för en som inte var det.
Det var under en lång tid som jag var nära att gråta hela tiden, jag kände mig liten och att jag inte kunde göra någonting. Kände mig värdelös ganska ofta och spenderade många timmar sittandes i lägenheten och bara grät, ibland med en dos av panikattacker. Nu känner jag dock att jag är mig själv igen och jag känner att jag är i kontroll. Jag ska flytta ut ur Wellington om en vecka och bo i en liten stuga som är relativt “ute på landet”. 10 minuters bilresa från stugan till två olika tågstationer, 5 minuters bilresa till centrum osv. Jag är väldigt taggad på det här året! Det ska bli så bra. Och jag har sagt till mig själv att jag ska börja skriva här igen. Jag tycker om att se tillbaka på vad jag har gjort under åren och den här bloggen är perfekt för det.
Som vanligt har det varit ett tag sedan jag satt ner vid datorn och skrev av mig. Livet har varit hektiskt dem senaste sex månaderna – eller ja, till och med ännu längre. I september förra året åkte jag till Sydney, Australien, med jobbet. Vi var där för att gå på en konferens för revisorer och eftersom jag var den enda som inte var en revisor på arbetsplatsen, fick jag följa med i alla fall. Jag hade hur kul som helst och det var en skön paus i vad som annars var en jobbig tid. Jag hade börjat känna mig “oviktig”, liten och i vägen på arbetsplatsen så varje dag då jag gick dit kändes tung. Jag fick inte arbeta hemifrån längre, jag blev “micro-managed” och visste att dem inte var intresserade i att investera mer i mig. Tur att jag hade börjat studera “HR management” i maj redan så jag personligen hade börjat göra mig redo för andra äventyr.
Efter resan till Sydney började jag leta söka nya job och i november sa jag upp mig. Min sista dag på firman var den 20 december och jag började jobba på ett nytt företag som en “payroll & HR Coordinator” i januari. Det har varit en bra arbetsplats än så länge. Jag har redan lärt mig mycket och jag känner att det finns mycket rum inom företaget och inom industryn där jag kan utvecklas. Jag är nästan färdig med programmet som jag började studera i maj och efter det tänkte jag fortsätta med studierna. Min nuvarande arbetsplats har redan föreslagit några kurser som dem vill att jag ska studera (som dem också betalar för).
Men tillbaka till Sydney.. Själva “jobbdelen” var bara i tre dagar och jag kände att jag behövde vara där längre. Jag tänkte “när kommer jag få en sån här chans igen? Att åka till Sydney, och jobbet betalar för flygbiljetterna?” Så jag anlände i Sydney tre dagar innan jobbet kom dit och stannade i ytterligare tre dagar efter kollegorna åkte hem igen. Jag hade aldrig gjort något sådant själv förut. Åkt iväg, bara jag, och gjort exakt vad jag ville göra. Det var läskigt men så värt det. Jag insåg att jag älskade (och älskar) att spendera tid med mig själv. Jag kände mig mer social då jag inte hade en kompisgrupp att “fall tillbaka på.” Jag behövde anstränga mig lite mer och kände mig mer mottaglig mot andra.
Jag gick mest runt som en riktig turist och tog en massa foton. Gick på zoo, åkte till Bondi beach, såg operahuset och en hel del ditten och datten. Jag rekommenderar defintivt att åka till Sydney i några dagar. Sen kände jag att det var dags att dra vidare. Önskar att jag hade kunnat sett mer av Australien. Its on my to-do list 🙂
Vinter har kommit och gått. Vintern var lång, för det mesta tråkig och grå. Det känns som om jag inte gjorde någonting alls i juli och augusti men jag gick igenom min kalendar och foton och det verkar som om jag faktiskt gick på en hel del roliga aktiviteter.
I juli gick jag på teater, gick på en tatueringsmässa (hittade en tatuerare jag gillade, så några månader senare skaffade jag en ny tatuering), åt lunch i Martinborough med tjejerna från bokklubben, gick på ett jazzevent med Liam och gick på några födelsedagskalas.
Augusti var inte like händelserik, men helt OK. Gick på hel del födelsedagskalas och middagar.
Good morgon från ett kyligt Wellington. Det verkar som om det kommer bli en ganska varmvinter dag här borta. Solen skiner och himlen är blå. Skönt! Idag är nämligen den första dagen på över en vecka som jag kan lämna huset, gå till mataffären osv. Jag mådde ganska dåligt förra veckan och på torsdagen testade jag positivit för Corona. Detta innebar att hela hushålet måste vara i karantän i minst 7 dagar från då man testat positivt / först fick symptom. Både Liam och Ben (en kompis som bor hos oss) testade positivt på fredagen. Dem har dock mått ganska bra. Jag kan säga att jag hade en förfärlig resa med Corona. Jag hade feber tre dagar i sträck och det enda jag kunde göra var att sova.
Så det finns inte så mycket att uppdatera egenltigen. Har ju bara varit hemma
De senaste dagarna har inte varit dem lättaste. I måndags började jag känna mig lite sisådär – snuvig, trött. Jösses tänkte jag, nu är det min tur att bli sjuk med Corona. Jag tog ett Corona test som visade sig vara negativt men jag kände att jag ändå borde vara hemma på tisdagen, utifall att. Det visade sig att det var ett bra besult för jag blev sämre. Jag hade en sån otrolig huvudvärk igår och jag kunde inte ens dricka. Jag hade så ont i halsen! Jag minns inte ens senaste jag hade en så öm hals. Tack och lov var det inte Corona utan en “vanlig” förkylning. I Nya Zeeland, om någon i hushållet testar posivit för Corona, måste hela hushållet isolera sig i 7 dagar, eller tills man inte testar positivt längre. Så det kändes bra att inte hushållet behövde stanna hemma bara för att jag inte mådde bra. Idag mår jag dock kanon bra! Så det verkar som om det värsta är över!
Annars då? Jag har börjat plugga – Payroll Management Diploma heter programmet. Programmet innehåller 6 kurser och jag har ett år på mig att göra kurserna. Det känns “kul” att plugga, lära mig något. Jag har ingen utbildning från universitetet, jag valde att resa istället och oops, fastnade i Nya Zeeland. Så nu, 7 år senare i Nya Zeeland betsämde jag mig för att plugga igen. Vi får se hur det går. Förhoppningsvis möjlighet till bättre lön.
God morgon från Nya Zeeland. Klockan är nio på morgonen och jag sitter och smuttar på en kopp kaffe. Mornarna börjar bli väldigt kyliga men dagarna är fortfarande ganska varma. Vi har mellan 15 och 20 grader på dagarna och temperaturen går ner till 5 till 10 grader på kvällarna. Så hösten har verkligen kommit. Jag tycker att det är ganska skönt om jag ska vara ärlig. Jag älskar när säsongerna ändras, speciellt från sommar till höst. Den här senaste sommaren var så otroligt varm, usch. Jag har märkt att jag definitivt föredrar sommartemperaturer mellan 20 och 25 grader. Varmare än så blir det bara jobbigt.
vi åkte till wainui coast på stubbys födelsedag (den 25 april). han fyllde 12 år, vår gamla gubbe
…. sedan vi köpte vår husbil! Husbilen är fortfarande inte riktigt klar. Vi måste fortfarande installera vattendunkar så vi har vatten. Det skulle vara så najs att kunna använda rinnande och varmt vatten när man fixar disken osv. Men snart så!
Men vi har använt husbilen relativt flitigt. Liam hade en hel del event att gå på i mars så då tog han med sig husbilen och kunde lätt ta sig “hem” när det var dags att gå och lägga sig. Han tyckte att det var perfekt, så det är ju skönt att veta att än så länge ångrar vi inte köpet.
Nu i helgen var vi faktiskt och campade med några vänner. Vi har varit på den campinplatsen flera gånger förut och vi kände att det var dags att ge sig ut innan vintern slår till. Vädret skulle vara bra (och det var det) så vi tog chansen och körde dit. Campingplatsen (Putangirua Pinnacles Campsite) ligger ungefär en och en halvtimmes bilresa från Wellington. Det finns en hel del vandringsleder vid campingplatsen och inte långt därifrån kan man se nordöns största sälkoloni! Vi åkte dit på söndagen och det fanns hur många sälbebisar som helst. Det var så mysigt!
Det känns som om varje gång jag sätter mig här för att skriva säger jag “tiden går så fort!”. Men det är ju sant. Tiden går så otroligt fort att man blir rädd. Jag är nu 28 år men det känns som om det bara var igår jag var 22 och hade så mycket energi, motivering och bara var så taggad på allt. Nu funderar man ofta vad man vill göra, vart man är på väg och hur man ska gå tillväga.
Annars då? Mars visade sig vara en fullpackad månad med aktiviteter. Jag och Liam åkte upp till Hawkes Bay en helg för att gå på en kompis bröllop. Vi hade jätteroligt och bröllopet var en succé! Det var så välplanerat, maten var gudomlig och musiken var bra. Allt var bara bra! Dagen efter hade brudparet ordnat en BBQ vilkent definivt behövdes efter allt vin som dracks dagen innan.
En kväll gick vi ut på middag – en sjurätters middag. Det var länge sedan vi gick på dejt (jag och Liam) så det var mysigt.
Southern Lights, Northern Soul 