Jag överlevde resan till Sverige och tillbaka! Vistelsen till Sverige var kort (två veckor!) men ärligt talat, så kändes det som om jag var där mycket längre än så. Jag tycker att det är så kul att åka till Sverige och träffa alla nära o kära, men varje gång jag åker till Sverige känns allt så “intensivt”. Det är mycket som ska hängas med på så lite tid, och pressen av att få till “kvalitetstid” är hög. Så nu har jag bestämt mig – nästa resa utomlands ska inte flygas till Sverige. Visserligen var anledningen denna gång inte semester på så sätt, utan att mest spendera tid med en god vän som har blivit svårt sjuk. Jag är glad att hon och jag fick spendera så mycket tid tillsammans som vi faktiskt gjorde. Ser fram emot när hon mår bättre!
Tiden i Sverige spenderades mest i Uppsala. Uppsala är en stad ungefär en timmes resa from Stockholms central. En riktigt gammal stad – stått där sedan 1300-talet som det är idag, medan Uppsala har varit en plats i historieböcker som går tillbaka ända till 600 e.KR. Det är ganska coolt! Bilden här oven är en bild jag tog av Uppsala domkyrka. Jag tycker det är så mysigt i Uppsala. Om jag bodde i Sverige hade jag nog bott i Uppsala. Det är “lagom” stort, nära till landet och tillräckligt nära till Stockholm city, om det skulle behövas.
De senaste veckorna har varit lite överallt – från att ha varit väldigt social, klämt in ridlektioner (så kul!) till att stressa på jobbet. Det har känts som om det har varit mycket. Men nu är jag på semester och de kommande två veckorna kommer spenderas i Sverige med vänner och familj. Det ska bli riktigt kul att träffa dem men lite nervös är jag. Det senaste året har jag ju skaffat tandställning så mitt ansikte ser rent generellt annorlunda ut, jag har skaffat glasögon och jag är ju äldre. Jag hoppas att jag ändå fortfarande ser ut som mig själv så folk blir inte för förvånad!
Jag sitter just nu på ett café på Auckland flygplats och ska snart börja gå runt lite, se till att röra på mig så mycket som möjligt. Nästa flygresa (till Doha) är 17 timmar.. Det kommer bli tufft..
English: Speaking of being 31 (as I mentioned in this post), I’m really not where I thought I’d be at this age.
A few weeks ago, I received some incredibly sad news that shook me more than I expected. It felt like the rug was pulled out from under me, and suddenly I started questioning everything – where I am in life, where I’m heading, and whether I even know what I want anymore.
When I was younger – maybe in my late teens or early twenties – I had a pretty clear plan. I was going to have two kids by 30, a good job after graduating from university, and be in a stable relationship. I saw adulthood as something safe, structured, and fairly predictable. But reality turned out to be something entirely different.
I have a decent job. I can pay my bills, save toward goals, and I live in New Zealand – which is something I never could’ve imagined when I was 21 and made that spontaneous decision to move here. I have access to things I love: nature, hiking trails, quiet. I’ve built a life that, in many ways, is beautiful.
But still… is it enough? Not to sound dramatic, but I feel pretty lost. It’s not that I’m unhappy, but it’s like I’m drifting without really steering. And sometimes I feel almost unfamiliar to myself. With the braces I have now, and how my face and jaw have changed, it literally feels like I don’t recognize myself. It’s a strange feeling – looking in the mirror and not quite knowing who you are, or where you’re going.
I know it’s probably normal at this age – to reevaluate, to question, to feel things more deeply. But it’s also scary. I don’t know if I took a wrong turn somewhere. How do you even know?
Svenska: På tal om att vara 31 år och singel (som jag nämnde i det här inlägget), så är jag verkligen inte där jag trodde att jag skulle vara vid den här åldern.
För några veckor sedan fick jag några otroligt tråkiga nyheter som skakade om mig mer än jag hade väntat mig. Det var som om någon drog undan mattan, och plötsligt började jag ifrågasätta allt – vart jag är i livet, vart jag är på väg, och om jag ens vet vad jag vill längre.
När jag var yngre – kanske i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern – hade jag en ganska tydlig plan. Jag skulle ha två barn vid 30, ett bra jobb som jag fått efter att ha pluggat på universitetet, och vara i en stabil relation. Jag såg vuxenlivet som något tryggt, strukturerat och ganska förutsägbart. Men verkligheten blev något helt annat.
Jag har ett okej jobb. Jag kan betala mina räkningar, sparar till mål och jag bor på Nya Zeeland (att jag bor på Nya Zeeland är något jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig när jag var 2 och tog det där spontana beslutet att flytta hit). Jag har tillgång till saker jag älskar: naturen, vandringsleder, tystnad. Jag har byggt ett liv som på många sätt är vackert.
Men ändå… räcker det? Inte för att låta dramatisk, men jag känner mig ganska vilsen. Det är inte så att jag är olycklig, men det är som om jag flyter med utan att riktigt styra själv. Och ibland känner jag mig nästan främmande inför mig själv. Med tandställningen jag har nu, och hur mitt ansikte och käke har förändrats, känns det som om jag bokstavligen inte känner igen mig själv. Det är en konstig känsla – att se sig i spegeln och inte riktigt veta vem man är, eller vart man är på väg.
Jag vet att det kanske är normalt i den här åldern – att man börjar omvärdera, ifrågasätta, känna efter. Men det är också skrämmande. Jag vet inte om jag tog fel sväng någonstans. Hur vet man det?
Jag har varit lite MIA – som vanligt. Livet går så fort tycker jag. Veckorna flyger förbi som sekunder. Dagarna spenderas på samma sätt som de flesta gör – vaknar, åker till jobbet, åker hem, kanske går till gymmet, lagar mat, går till sängs och sen dansar samma dans nästa dag. Det låter ganska tråkigt faktiskt när man skriver ned det. Men räkningarna måste betalas, eller hur?
Sedan mitt besök i Johnsonville där vi firade Lucia har jag brottats med influensa, en tripp upp till Auckland för jobb och börjat rida! Visserligen har jag bara ridit en gång, men jag har i alla fall startat! Första lektionen var nu i torsdag och det var riktigt kul. Det var mer en utvärderingslektion där instruktören kollade hur mycket (läs: lite) jag vet om hur man rider. Hästen jag red på hette Pheoebe och instruktören beskrev henne som en “grumpy, old lady”. Men hästen var väldigt snäll och allt gick bra! Så nu ska jag skriva upp mig på “riktig” ridskola och rida med de andra vuxna. Jag är faktiskt riktigt taggad över det här.
Att pröva något nytt, att göra något utomhus. Jag vet inte om det har något med att göra att jag är nu 31 år gammal och är inte alls vart jag trodde jag skulle vara tio år sedan vid den här åldern. Är det vanligt att känna sig lite “lost” när man är 31? Är det vanligt att pröva nya hobbyer? Oavsett, jag känner allt det där och därav bestämt mig att börja rida.
English: For quite a while now, I haven’t been able to log in to blogg.se. The login page just “froze” and I couldn’t get anywhere. I managed to upload a test post via the app, but honestly, I don’t find blogging through the app nearly as enjoyable.
Anyway, I thought it was the end of blogg.se and my blog. I panicked a bit and started downloading all my pages and posts. I’ve been writing here since July 2012. July 12, 2012 to be exact. I was in my third year of high school and obsessed with Japan. I had decided I was absolutely going to move there. So I left Sweden—though I flew just a bit farther than Japan.
Since I thought I’d never be able to log in here again, I started a new blog. It’s a work in progress, both in terms of design and writing. But now that I’ve managed to get back in here, I’m not really sure what the plan is.
Oh well!
We went fishing yesterday (Saturday 26 July 2025). We caught two fish!
Svenska: Ett bra tag nu har jag inte kunnat logga in på blogg.se. Sidan man loggar in på “fastnade” och jag kom ingenstans. Lyckades ladda upp testinlägg via appen, men jag tycker rent generellt det inte är lika roligt att blogga via appen.
I alla fall, jag trodde det var slut på blogg.se och min blogg. Fick lite panik och började ladda ner alla mina sidor och inlägg. Jag har ju skrivit här sedan juli 2012. 12 juli 2012 om man ska vara exakt. Studerade tredje året på gymnasiet och var besatt av Japan. Hade bestämt mig att jag skulle absolut flytta dit. Lämnade Sverige gjorde man dårå – jag flög bara lite längre än till Japan.
Eftersom jag trodde att jag aldrig skulle kunna logga in här igen så started jag en ny blogg. En WIP både på design och att skriva. Men eftersom jag lyckades ta mig in här så vet jag inte riktigt vad planen är.
Credits: Cecilia Larsson Lantz/Imagebank.sweden.seSome Swedish treats me in a traditional Swedish gown. It’s not common to wear the gown on Lucia, but still!
As mentioned in the ‘About Me’ section to the right, I’m from Sweden! And given when it’s summer over here, it’s winter in Sweden and vise versa on the other side of the year, it can be difficult to celebrate those seasonal traditions that swedes loves to celebrate. One for example is a day we call ‘Lucia’ (Saint Lucy’s Day in English). It’s a tradition that has been around decades. On the 13th of December each year, people gather to watch Lucia and her choir walk down the isle, singing Christmas/wintery songs. Lucia wears a crown full of lit candles and following her lead we have her handmaidens, gingerbread men and star boys, who are all holding a lit candle, helping Lucia spread warmth and light in the darkness of winter. I never realised how silly the whole thing sounds until written it down now.. Once the singing is over and Lucia and her followers have left the stage, everyone helps themselves to a cup of coffee and fika.
I attended a Lucia celebration every year while in school. I was even a handmaiden when I was very young, wearing a white gown with a red band around my waist and hair and holding an LED candle. I didn’t like being a handmaiden. I preferred (and still do) sitting in the crowd, celebrating the brave people who are singing in front a large group of people.
So, where am I going with this? Well, I went to a Lucia celebration for the first time in over a decade on the weekend. Sweden NZ Association had organised a Lucia celebration and I offered to help set things up prior to the ‘show’. A lot of Swedish were spoken, a lot of understanding where everyone comes from and why. It’s quite interesting talking to someone literally from your culture and be able to connect with them on the same thing – leaving Sweden.
It was a lovely afternoon/evening and it was nice getting a reminder of some of the great traditions Sweden has.
Som nämnt i “Om mig”-delen här till höger, så är jag från Sverige! Och eftersom det är sommar här när det är vinter i Sverige – och tvärtom under andra halvan av året – kan det vara svårt att fira de årstidsbundna traditionerna som svenskar älskar att fira. En sådan är till exempel en dag vi kallar för Lucia (eller Saint Lucy’s Day på engelska). Det är en tradition som har funnits i årtionden. Den 13 december varje år samlas människor för att se Lucia och hennes kör gå nerför mittgången, sjungandes julsånger och vintriga melodier. Lucia bär en krona med levande ljus och bakom henne följer tärnor, pepparkaksgubbar och stjärngossar – alla med varsitt ljus i handen – som hjälper Lucia sprida ljus och värme i vintermörkret. Jag insåg aldrig hur knasigt det faktiskt låter förrän jag skrev ner det nu…
När sången är över och Lucia med följe har lämnat scenen, bjuds det på kaffe och fika.
Jag deltog i Luciafirandet varje år när jag gick i skolan. Jag var till och med tärna när jag var liten – klädd i vit långklänning med rött band i midjan och håret, och höll i ett LED-ljus. Jag gillade inte att vara tärna. Jag föredrog (och gör fortfarande) att sitta i publiken och fira de modiga som står där framme och sjunger inför en stor folksamling.
Så – vad är poängen med allt det här? Jo, jag var på ett Luciafirande i helgen för första gången på över ett decennium. Sweden NZ Association hade anordnat ett Luciafirande och jag erbjöd mig att hjälpa till med förberedelserna inför “föreställningen”. Det talades mycket svenska, och det blev många samtal om var alla kommer ifrån och varför. Det är något speciellt med att prata med någon som verkligen kommer från samma kultur och känna igen sig i samma upplevelse – att ha lämnat Sverige.
Det var en härlig eftermiddag/kväll och fint att bli påmind om några av de fantastiska traditioner Sverige har.
Now we’re in the sixth month, and I feel it’s time to get some thoughts down. A lot (and really nothing at all) has happened since last time. I guess that’s pretty normal, isn’t it? You wake up, go to work, come home, maybe work out, and try to squeeze in as much “life admin” as possible on the weekends. It’s getting harder to meet up with friends since they’re just as busy (and not busy) as I am. Even though it’s not as easy to pencil people into the calendar, it’s actually become easier to accept that it’s okay. Just a few years ago, I’d feel mild panic if I had no plans for the weekend or hadn’t been social in a while.
Anyway… back to March! At the start of March, I turned 31. I celebrated it exactly the way I wanted to—dinner and later in the week I went horse riding! It was a three-hour adventure on horseback through New Zealand’s dense forests and beautiful rivers. We were way out in the middle of nowhere with barely any phone signal—what a dream!
Later that month, I went hiking on Kapiti Island. Kapiti Island is just off the coast, and people can take a very small ferry to get there. What’s special about Kapiti is that there are no predators—not even rats or mice! That means the birds living there can thrive in peace. Some species that have gone extinct on the mainland now live and flourish on Kapiti.
I also went to a few parties during the month. One of them was a 30th birthday where they even had a proper DJ booth set up.
A few photos from the month below / Nu är vi i den sjätte månaden och jag känner att det är dags att skriva av mig lite. Mycket (och egentligen ingenting) har hänt sedan sist. Det är väl ganska normalt egentligen? Man vaknar på morgonen, går till jobbet, kommer hem från jobbet, går kanske och tränar, och försöker göra så mycket “life admin” som möjligt på helgerna? Allt svårare blir det att träffa vänner då de är lika upptagna (och inte upptagna) som en själv. Även om det inte är ika lätt att boka in folk i kalendern, så har det nästan blivit lättare att acceptera att det är okej ändå. För bara några år sedan kunde jag känna lätt panik över att inte ha några planer en helg eller om jag inte hade varit social på ett tag.
I alla fall… Tillbaka till mars! I början av mars fyllde jag 31 år. Det firades exakt hur jag ville att det skulle firas – med middag och senare under veckan red jag på en häst! Det var ett tre timmars äventyr på hästryggen genom Nya Zeelands täta skogar och vackra floder. Vi var långt ute mitt i ingenstans med minimalt telefonmottagning – vilken dröm!
Senare i månaden åkte jag till Kapiti Island för att vandra. Kapiti Island är en ö ganska nära kusten där folk kan ta en väldigt liten färja ut till för att gå på vandring. Vad som är speciellt med Kapiti Island är att det finns inga rovdjur där, inkluderat råttor och möss! Det betyder att fåglarna som bor där kan bo i harmoni. En del fågelarter som har blivit utrotade från fastlandet bor på Kapiti Island och mår bra.
Några fester gick jag på också under månaden. En av dem var en 30 års fest där de hade till och med skaffat sig ett DJ-bås.
The evenings have also been warm and clear, and where I live you can see the stars so vividly. And there are so many of them! Since I live out in the countryside, we don’t have any light pollution, which makes the whole experience so much better. 🙂
I also got myself a pair of glasses! I actually think I look pretty good in them, hehe. / Kvällarna har också varti varma och klara och där jag bor kan man se stjårnorna så klart. Och så många av dem! Eftersom jag bor ute på landet så har vi inga ljusföroreningar och det gör hela upplevelsen så mycket bättre. 🙂
Jag har också blivit med glasögon! Tycker faktiskt att jag passar i dem, hehe.
My go-to outfit when it’s been warm, hah / min go-to outit när det har varit varmt, hah!
Oh, what a relief that 2024 is behind me! What a bloody year it’s been. I’ve had to push myself up a lot of steep hills—both personally and professionally—but wow, have I grown as a person. Now I’m really hoping for some calm on the drama front…
Another fun thing is that I’ve now been living out in the “countryside” for a year! I moved to Greytown, Wairarapa in January 2024, and it’s one of the best decisions I’ve ever made. I feel so incredibly at peace out here. As soon as I get home from work, I feel a wave of calm and serenity wash over me.
Hej!
Oj, vad skönt at 2024 är bakom mig! Vilket jävla år det har varit. Jag har behövt kämpa mig uppför många uppförsbackar, både personligt och jobbmässigt, men jösses vad jag har vuxit som en människa. Nu hoppas jag dock att det är lugnt på dramafronten…
En annan rolig grej är att jag har nu bott ute på “landet” i ett år! Jag flyttade till Greytown, Wairarapa i januari 2024 och det är ett av de bästa besluten jag tagit. Jag trivs så otroligt bra här ute. Så fort jag kommer hem från jobbet så jag känner jag en våg av ro och frid.
Då försöker man det här igen. Jag förstår inte varför jag inte försöker mer än vad jag gör när det kommer till att skriva av mig här. Jag tycker det är kul att skriva, och det är ännu roligare att lätt kunna se tillbaka vad man hade för sig för x antal år sedan. Och på tal om det – just detta inlägg från 26 oktober 2018 nämner just det, att “gå tillbaka och se” vad man hade för sig. Så jag tänkte att det kan jag ju göra!
Jag har märkt att jag väldigt ofta nämner hur kul jag tycker det är att skriva av mig. Och med tanke på hur lite jag faktiskt skriver, tycker jag ens att det är kul? Det kanske är något jag håller fast vid från då jag var yngre, när jag ändå skrev ofta.
I alla fall, tillbaka till den 26 oktober 2018: jag lever fortfarande inte ett lyxliv men kaffe har man råd att köpa. Tyvärr lär man knappast hitta en kopp kaffe för 30kr dessa dagar.
Herregud, jag fixade naglarna häromdagen – babyrosa……….
Jaha, verkar som om jag inte har ändrats så mycket – jag var ute och fotograferade igår. Jag använde en Canon, dock inte denna som nämndes. Jag brukar fotografera hela tiden förr, så igår tog jag tag i det och bestämde mig för att ge mig ut i de vilda och ta några bilder.
Southern Lights, Northern Soul 