God morgon från ett soligt, men blåsigt Wairarapa! Jag sitter i skrivande stund på soffan med en kopp kaffe och har YouTube på i bakgrunden. Emellan kaffet och YouTube har jag lekt med Mittens. Hon var på väldigt bra humör idag. Måste vara pga vårkänslorna idag. Visserligen är augusti en vintermånad och sannolikheten att det blir riktigt kallt igen är ganska hög, MEN det känns bra idag. 🙂
Om lite mindre än en timme ska jag åka till Masterton och få massage. Fick en spaupplevelse presentkort från mitt gamla jobb så idag ska det användas! Den här veckan har varit stressig, så det känns bra att få börja helgen med lite avslappning.
På tal om avslappning – om 46 dagar åker jag och Tom till Rarotonga! Jag är så taggad! Är nog dags att hitta ett hotell dock.
Mitt humör den senaste tiden har varit väldigt upp-o-ner. Jag kan nog skylla på mörkret och kylan som kommer med vintern, men jag har insett att det är nog mer saker som bidrar till det. Jag var så glad i början av juli – tandställningen togs ut och jag började på ett nytt jobb. Visst, det hjälpte humöret, men bara tillfälligt. Mitt nya jobb är kul, men det är bara ett jobb. Jag har visserligen inte ångest att gå till jobbet som jag hade i slutet på mitt gamla jobb, men det är bara ett jobb. Och att inte ha tandställning känns nu normalt. Känner mig finare, vilket är bra för självförtroendet, men såna här saker är tillfälliga.
Jag tror att en stor sak som bidrar till att jag känner/känt mig nere är att jag bor ganska långt borta från vänner. Det tar en timme för vänner att köra till mig och vise versa, och man måste köra över ett berg. Så det är ingen lätt resa. Tågen går sällan på helgerna också, om de ens går. Så jag och Tom har pratat om att flytta till andra sidan bergen, där våra vänner bor. Jag tror att vi kommer göra det.
Eftersom humöret har varit sådär har jag aktivt bokat in saker och göra. Och de senaste fyra veckorna har jag gått på tre olika humorshower – Guy Williams, Tom Sainsbury och Akutsu Okatsuka. Jag trodde inte att jag skulle tycka om stand-ups, men det visar sig att jag gör verkligen det. Jag har tänkt att planera in att gå på en “open mic” kväll någon gång i framtiden. 🙂
tom sainsbury och jag efter hans show
glad tjej – taggad på en kväll med middag och skratt!
Tandställningen togs ut för några veckor sedan och jag är så nöjd! Speciellt när jag kollar på bilder innan tandställningen. Folk sa ofta “men du har ju raka tänder” – och om man kollar på före bilden här ovan så ser man attjag verkligen inte hade raka tänder! Nu ler jag med så mycket självförtroende och jag tror faktiskt att mitt självförtroende blev bättre under tiden jag hade tandställning. Vet inte riktigt varför. Men missförstå mig inte – att le på foton var något jag verkligen inte gjorde före eller under tiden då jag hade tandställning. NO WAY! Men nu jävlar – nu les det hela tiden.
Jag kan verkligen rekommendera att oavsett ålder och man vill ha tandställning – kör bara. 🙂
Jag är väldigt taggad på livet! Idag är det den sista dagen i juni månad – vi har haft en väldigt fin vintern än så länge (minus den senaste veckan då vi har haft extrema vindbyar och mycket regn och översvämningar) och förhoppningsvis håller det i sig. Visserligen måste vi uthärda ytterligare två månader till av vintern, men det går nog!
Imorgon ska jag äntligen få ta ut min tandställning! Tandställningen sattes in i oktober 2024, så det är verkligen dags om ni frågar mig.. Jag har alltid haft dåligt självförtroende när det kommer till mina tänder (dock har jag aldrig haft hål i tänderna eller några problem med dem), men jag har känt att de var “för snea”. Och att min före detta svärmor sa några kommentarer om mina “snea” tänder hjälpte inte. Så, 30 år gammal – och skaffade tandställning. Nu i efterhand tycker jag att det är coolt och modigt! Det är nog många vuxna som skulle vilja fixa deras tänder, men vågar inte eftersom dem är “för gamla”. Till dem säger jag – kör bara. 🙂
På torsdag börjar ett nytt jobb också! HR Operations and Reporting Lead. Waaah, det ska bli så kul!
Nu var det ett tag sen (igen) och jag fick en trevlig påminnelse häromdagen att jag premunererar faktiskt på WordPress. Så jag blr ju verkligen skriva oftare än vad jag gör. Man är ju dock så trött om dagarna. Jag spenderar varje dag framför en dator så suget att sitta vid datorn när jag kommer hem är oftast inte så stor. Jag tycker det är ganska imponerande att det finns folk som kan göra det, och tycker om det.
April månad rent generellt var inte så bra för mig. Jag skrapade Jolly (min nya bil) i ett staket, så nu behöver jag två nya dörrar. Tack o lov för försäkring… Jag försökte också sälja min första bil (hon heter Bettan och är en Volvo V50). Annonsen var uppe på TradeMe (nya zeeländska Tradera, eller Blocket) i en vecka. På söndagen, sista dagen då annonsen var uppe, så skulle en eventuell köpare komma och kolla på Bettan lite närmare och provköra henne. Jadå, den morgonen går ju såklart motor lampan igång.. Så det blev ingen visning den dagen och nästa dag var såklart motor lampan släckt igen. Juste, i samma veva här fick Jolly ett platt däck så behövde köpa nya däck till henne.
Under samma tid föll jag av hästen för första gången och det var ganska läskigt. Men det absolut värsta under den här tiden var att vi förlorade Yuki. Det var oväntat. Hon började andas väldigt konstigt onsdagen den 22 april och det bestämdes att vi skulle ringa veterinären följande morgon. Veterinären sa åt oss att komma in på en gång med henne. Jag jobbade hemifrån den dagen, så Tom tog henne. Några timmar senare smsade han mig. “Börja köra till kliniken. Jag ringer dig snart”. Och så ringde han mig.. “Hon kommer avlivas nu klockan ett”. Och jag bröt ihop. Jag minns att jag skrev/halvt grät “MEN VAD ÄR DET DU SÄGER?!”. Hon hade en stor tumör på lungan och det fanns inget de kunde göra. Vi hade verkligen ingen aning.. Hon drack, åt, gjorde zoomies, sov lika mycket som vanligt. Det var och är en stor chock för oss förfarande. Vi var zombies i några veckor efter det, och det känns fortfarande ganska rått och overkligt.
Jag tycker hon ser så rolig ut på den här bilden. Ligger på min mage och stirrar in i själen!
Jag har så ont i benen! Vi hade tänkt åka och fiska igår, men det var så blåsigt och höga vågor att det inte hade varit särskilt kul nere vid stranden. Så vi bestämde oss för att gå en vandring istället. Vi ville ha lite av en utmaning, så det fick bli Pylon Track. På AllTrails stod det att det skulle ta mellan 4 och 5 timmar att klara av leden, så det kändes perfekt.
Vi fick äta upp våra ord ganska snabbt in i vandringen. Det kändes trögt; jag hade så mycket problem med andningen och låren skrek av mjölksyra. Jag brukar inte tycka att vandringar är så jobbiga – jag brukar kunna “pusha igenom” ganska lätt – men igår var det verkligen svårt.
Så vi kämpade oss upp mot berget, och allt kändes piss. Jag har gått den här leden för några år sedan, så det kändes ännu konstigare att jag tyckte att den var så jobbig nu, och jag mindes inte att den skulle vara så här tuff. Det var dessutom tråkigt – vi gick inte genom någon NZ-skog, bara en 4WD-väg. Så det var både piss och tråkigt. Jag var nära att ge upp.
Vi fortsatte uppåt, och sen helt plötsligt började vi gå nedåt. “Jaha, tänkte vi, det här var ju lite av en besvikelse. Vi fortsatte gå, men jag hade en känsla av att något var fel. Jag kände inte igen mig, och jag hade ju gått den här leden förut. Tom började också fundera, eftersom han insåg att vi gick bort från där vi hade parkerat – inte mot det. Och den här leden skulle ju vara en loop.
Vi bestämde oss för att stanna och kolla kartan. Det var då vi insåg att vi hade tagit en omväg – en 40‑minuters omväg. Det visade sig dessutom att vi hade gått leden åt fel håll. Så det var därför jag inte kände igen mig, och därför allt kändes extra jobbigt.
I slutändan tog det oss 5 timmar att gå den här leden, och vi gjorde det definitivt på det svårare sättet.
Det blev en öl på puben efteråt – herregud vad gott det var.
Vi tog inga bilder igår – vi var alldeles för upptagna med att överleva – men här är en bild från 2024 när jag gick samma led. Då kändes den betydligt snällare.
God morgon, god morgon! Det är söndagmorgon här på Nya Zeeland. En småkylig morgon också. En såndär morgon som en filt och värmepumpen är igång. Jag har en katt som ligger bredvid mig också så vi håller varandra varma.
Det har varit en intensiv vecka på jobbet. Det är slutet på det finansiella året och det är mycket som behövs göra, trots att jag jobbar inom HR. Arbetsledarna på jobbet har betygsätt deras team på hur de har presterat under året och det var upp till mig att se till att arbetsledarna hade nåogon form av fil de kunde fylla i, så vi sedan kunde sätta allt resultat i en fil. Jag har också analyserat resultaten, satt ihop allt i ett “Executive pack” så cheferna på toppen kan se vad som händer på jobbet. Detta är viktigt eftersom det kommer påverka folks potentiella löneökning. Jag har också blivit indragen till att hjälpa till i rekryteringen, plus att göra mitt “vanliga” jobb. Som sagt, det har varit mycket och jag har känt mig väldigt stressad. Tyvärr var också mina ridlektioner inställda den här veckan – i torsdags (efter jobbet) då vädret var pisss och i fredags behövde jag ställa in. Mina fredagslektioner är på morgonen under arbetstid, så jag flyttar min lunchrast till morgonen och tar en lite längre. Så jag börjar jobba tidigare och slutar senare för att “make up” tiden jag missar. Men i fredags, med alla deadlines som närmade sig, kändes det inte rätt att vara iväg från datorn under en längre tid när jag visste att jag antagligen skulle faktiskt behöva svara på brådskandade frågor. Så det är lite tråkigt, jaja!
Den här helgen har varit så avslappnande, med inga planer alls! Till skillnad från förra helgen, som visserligen också var avslappnande, men vi hade faktiskt planer! Vi var och såg Castlepoint Horse Racers. Det är ett event som Castlepoint har haft årligen de senaste 150 åren. Häftigt! Det är ett hästrace, men hästarna springer på stranden och det är inget “fancy” evenemang, något som jag tycker att hästtävlingar oftast är. 🙂
bild från stranden, castlepoint horse racers 21 mars 2026
Vi gick miste om sommaren, men tur ändå att sensommaren/tidig höst brukar bjuda på riktigt fint väder. Runt 20 grader på dagen och vindstilla. Så när ytterligare en sådan dag besökte oss, bestämde Tom och jag för att åka till Te Awaiti och dyka! Te Awaiti är ungefär en timmes bilresa från där vi bor. Det hade nog gått så mycket snabbare att ta sig dit om det inte var för att vägen dit är så krokig och mycket grusvägar.
Tyvärr har jag ingen utrustning så jag kunde inte hoppa i med Tom, men jag stod redo som badvakt ifall något skulle gå fel. Sannoligheten var låg eftersom det var inga vågor och vindstilla, men man vet ju aldrig!
Inget fångaste den här dagen men det var en riktigt mysig dag ändå. Vi hade med oss snacks, vatten och Boss Ice Coffee. Mums!
Här sitter jag, en söndagsmorgon i mars och känner mig så avslappnad. Helgen har varit avslappnande med inga måsten. Jag har känt mig väldigt trött ett bra tag och jag kunde inte riktigt lista ut varför. Börjar jag bli sjuk? Sover jag inte tillräckligt? Visar sig att ha planer på helgerna som resulterar i att sitta i en bil minst två timmar per dag är väldigt energidrivande.
Jag började februari i Waikawa Beach. Min kompis har precis köpt ett hus där ute, och det tar ungefär 1 timme och 40 minuter att köra dit från mitt hus. Jag sov visserligen där en natt men det blir mycket fram och tillbaka. På vägen hem från Waikawa beach gick jag på bio med två tjejkompisar. Vi såg “Send Help” med Rachel McAdam och Dylan OBrien. Det var en bra film för övrigt. Alltid kul att gå på bio. 🙂
Min kompis som bor i Waikawa är nu också Potatos mamma! Hon adopterade henne av mig för några år sedan och det är en av de bästa besulten jag tagit (och förhoppnigsvis känner min kompis samma sak!). Jag kunde ju inte ta hand om henne längre så det är väldigt skönt att allt gick ju så bra ändå.
Några veckor senare åkte jag på en liten resa. Nämligen till Taumarunui! Hade biljett till “The Forgotten World Adventures”! Man färdas längs en gammal järnväg som började byggas tidigt 1900-tal. 2009 stängdes rälsen ned och inte långt efter började rälsen användas för turism. Det var så coolt – man får verkligen se en annan del av Nya Zeeland och jag fick en härlig påminnelse varför jag älskar att bo här. Det är så otorligt vackert och jag rekommenderar 100% att alla ska besöka Nya Zeeland.
“Bilarna”, redo att ge sig ut!
Vi stannade i en liten, liten små “stad” för lite fika.
Vi stannade mitt i en tunnel och stängde av alla lysen. Det blev så mörkt! Och vi såg glow-worms, något vi inte hade förvänat oss!
God morgon! Ytterligare en månad har gått sedan jag satte mig ned och skrev lite. Typisk! Jag tror att det är mest för att jag har försökt att snappa upp så mycket av sommaren som möjligt, när den väl var här. Vi har ju haft katastrofväder den här sommaren, med mycket, mycket regn och ännu mer vind. Så det känns faktiskt att vi har blivit rånade och vad som togs va just sommaren. Samma som förra året…
Annars då? Jag har börjat dejta någon, vilket känns jättekul! Det här pirr i magen och glädjen som kommer med det. Riktigt mysigt..
Jag har också köpt en ny bil, vilket jag är supertaggad på. En modern bil, till skillnad från min 20 år gamla Volvo. Jag har haft en del problem med min Volvo och den är alldeles för opålitlig helt enkelt. Då fick det bli en ny bil!
Nu ska jag göra mig i ordning för jag ska iväg och voluntärarbeta på Pukaha wildlife centre! Har tagit ledigt idag från jobbet för att göra detta. 🙂
