om mig

svensk kvinna som har bott på nya zeeland sedan 2015. jag brinner för att vandra, fotografera och har nyligen börjat rida!

senaste inläggen

arkiv

kategorier

  • Ett nytt kapitel

    Jag är väldigt taggad på livet! Idag är det den sista dagen i juni månad – vi har haft en väldigt fin vintern än så länge (minus den senaste veckan då vi har haft extrema vindbyar och mycket regn och översvämningar) och förhoppningsvis håller det i sig. Visserligen måste vi uthärda ytterligare två månader till av vintern, men det går nog!

    Imorgon ska jag äntligen få ta ut min tandställning! Tandställningen sattes in i oktober 2024, så det är verkligen dags om ni frågar mig.. Jag har alltid haft dåligt självförtroende när det kommer till mina tänder (dock har jag aldrig haft hål i tänderna eller några problem med dem), men jag har känt att de var “för snea”. Och att min före detta svärmor sa några kommentarer om mina “snea” tänder hjälpte inte. Så, 30 år gammal – och skaffade tandställning. Nu i efterhand tycker jag att det är coolt och modigt! Det är nog många vuxna som skulle vilja fixa deras tänder, men vågar inte eftersom dem är “för gamla”. Till dem säger jag – kör bara. 🙂

    På torsdag börjar ett nytt jobb också! HR Operations and Reporting Lead. Waaah, det ska bli så kul!

    https://www.orthodontists.org.nz/types-of-adult-braces-in-new-zealand

    No comments on Ett nytt kapitel

  • “Otur kommer i tre”

    Nu var det ett tag sen (igen) och jag fick en trevlig påminnelse häromdagen att jag premunererar faktiskt på WordPress. Så jag blr ju verkligen skriva oftare än vad jag gör. Man är ju dock så trött om dagarna. Jag spenderar varje dag framför en dator så suget att sitta vid datorn när jag kommer hem är oftast inte så stor. Jag tycker det är ganska imponerande att det finns folk som kan göra det, och tycker om det.

    April månad rent generellt var inte så bra för mig. Jag skrapade Jolly (min nya bil) i ett staket, så nu behöver jag två nya dörrar. Tack o lov för försäkring… Jag försökte också sälja min första bil (hon heter Bettan och är en Volvo V50). Annonsen var uppe på TradeMe (nya zeeländska Tradera, eller Blocket) i en vecka. På söndagen, sista dagen då annonsen var uppe, så skulle en eventuell köpare komma och kolla på Bettan lite närmare och provköra henne. Jadå, den morgonen går ju såklart motor lampan igång.. Så det blev ingen visning den dagen och nästa dag var såklart motor lampan släckt igen. Juste, i samma veva här fick Jolly ett platt däck så behövde köpa nya däck till henne.

    Under samma tid föll jag av hästen för första gången och det var ganska läskigt. Men det absolut värsta under den här tiden var att vi förlorade Yuki. Det var oväntat. Hon började andas väldigt konstigt onsdagen den 22 april och det bestämdes att vi skulle ringa veterinären följande morgon. Veterinären sa åt oss att komma in på en gång med henne. Jag jobbade hemifrån den dagen, så Tom tog henne. Några timmar senare smsade han mig. “Börja köra till kliniken. Jag ringer dig snart”. Och så ringde han mig.. “Hon kommer avlivas nu klockan ett”. Och jag bröt ihop. Jag minns att jag skrev/halvt grät “MEN VAD ÄR DET DU SÄGER?!”. Hon hade en stor tumör på lungan och det fanns inget de kunde göra. Vi hade verkligen ingen aning.. Hon drack, åt, gjorde zoomies, sov lika mycket som vanligt. Det var och är en stor chock för oss förfarande. Vi var zombies i några veckor efter det, och det känns fortfarande ganska rått och overkligt.

    Jag tycker hon ser så rolig ut på den här bilden. Ligger på min mage och stirrar in i själen!

    No comments on “Otur kommer i tre”

  • Påsk och Pylon Track

    Jag har så ont i benen! Vi hade tänkt åka och fiska igår, men det var så blåsigt och höga vågor att det inte hade varit särskilt kul nere vid stranden. Så vi bestämde oss för att gå en vandring istället. Vi ville ha lite av en utmaning, så det fick bli Pylon Track. På AllTrails stod det att det skulle ta mellan 4 och 5 timmar att klara av leden, så det kändes perfekt.

    Vi fick äta upp våra ord ganska snabbt in i vandringen. Det kändes trögt; jag hade så mycket problem med andningen och låren skrek av mjölksyra. Jag brukar inte tycka att vandringar är så jobbiga – jag brukar kunna “pusha igenom” ganska lätt – men igår var det verkligen svårt.

    Så vi kämpade oss upp mot berget, och allt kändes piss. Jag har gått den här leden för några år sedan, så det kändes ännu konstigare att jag tyckte att den var så jobbig nu, och jag mindes inte att den skulle vara så här tuff. Det var dessutom tråkigt – vi gick inte genom någon NZ-skog, bara en 4WD-väg. Så det var både piss och tråkigt. Jag var nära att ge upp.

    Vi fortsatte uppåt, och sen helt plötsligt började vi gå nedåt. “Jaha, tänkte vi, det här var ju lite av en besvikelse. Vi fortsatte gå, men jag hade en känsla av att något var fel. Jag kände inte igen mig, och jag hade ju gått den här leden förut. Tom började också fundera, eftersom han insåg att vi gick bort från där vi hade parkerat – inte mot det. Och den här leden skulle ju vara en loop.

    Vi bestämde oss för att stanna och kolla kartan. Det var då vi insåg att vi hade tagit en omväg – en 40‑minuters omväg. Det visade sig dessutom att vi hade gått leden åt fel håll. Så det var därför jag inte kände igen mig, och därför allt kändes extra jobbigt.

    I slutändan tog det oss 5 timmar att gå den här leden, och vi gjorde det definitivt på det svårare sättet.

    Det blev en öl på puben efteråt – herregud vad gott det var.

    Vi tog inga bilder igår – vi var alldeles för upptagna med att överleva – men här är en bild från 2024 när jag gick samma led. Då kändes den betydligt snällare.

    No comments on Påsk och Pylon Track

  • Jobbprat och Castlepoint Horse Racers

    God morgon, god morgon! Det är söndagmorgon här på Nya Zeeland. En småkylig morgon också. En såndär morgon som en filt och värmepumpen är igång. Jag har en katt som ligger bredvid mig också så vi håller varandra varma.

    Det har varit en intensiv vecka på jobbet. Det är slutet på det finansiella året och det är mycket som behövs göra, trots att jag jobbar inom HR. Arbetsledarna på jobbet har betygsätt deras team på hur de har presterat under året och det var upp till mig att se till att arbetsledarna hade nåogon form av fil de kunde fylla i, så vi sedan kunde sätta allt resultat i en fil. Jag har också analyserat resultaten, satt ihop allt i ett “Executive pack” så cheferna på toppen kan se vad som händer på jobbet. Detta är viktigt eftersom det kommer påverka folks potentiella löneökning. Jag har också blivit indragen till att hjälpa till i rekryteringen, plus att göra mitt “vanliga” jobb. Som sagt, det har varit mycket och jag har känt mig väldigt stressad.
    Tyvärr var också mina ridlektioner inställda den här veckan – i torsdags (efter jobbet) då vädret var pisss och i fredags behövde jag ställa in. Mina fredagslektioner är på morgonen under arbetstid, så jag flyttar min lunchrast till morgonen och tar en lite längre. Så jag börjar jobba tidigare och slutar senare för att “make up” tiden jag missar. Men i fredags, med alla deadlines som närmade sig, kändes det inte rätt att vara iväg från datorn under en längre tid när jag visste att jag antagligen skulle faktiskt behöva svara på brådskandade frågor. Så det är lite tråkigt, jaja!

    Den här helgen har varit så avslappnande, med inga planer alls! Till skillnad från förra helgen, som visserligen också var avslappnande, men vi hade faktiskt planer! Vi var och såg Castlepoint Horse Racers. Det är ett event som Castlepoint har haft årligen de senaste 150 åren. Häftigt! Det är ett hästrace, men hästarna springer på stranden och det är inget “fancy” evenemang, något som jag tycker att hästtävlingar oftast är. 🙂

    bild från stranden, castlepoint horse racers 21 mars 2026

    No comments on Jobbprat och Castlepoint Horse Racers

  • Dykning i Te Awaiti

    Vi gick miste om sommaren, men tur ändå att sensommaren/tidig höst brukar bjuda på riktigt fint väder. Runt 20 grader på dagen och vindstilla. Så när ytterligare en sådan dag besökte oss, bestämde Tom och jag för att åka till Te Awaiti och dyka! Te Awaiti är ungefär en timmes bilresa från där vi bor. Det hade nog gått så mycket snabbare att ta sig dit om det inte var för att vägen dit är så krokig och mycket grusvägar.

    Tyvärr har jag ingen utrustning så jag kunde inte hoppa i med Tom, men jag stod redo som badvakt ifall något skulle gå fel. Sannoligheten var låg eftersom det var inga vågor och vindstilla, men man vet ju aldrig!

    Inget fångaste den här dagen men det var en riktigt mysig dag ändå. Vi hade med oss snacks, vatten och Boss Ice Coffee. Mums!

    No comments on Dykning i Te Awaiti

  • Händelserik månad part 1

    Här sitter jag, en söndagsmorgon i mars och känner mig så avslappnad. Helgen har varit avslappnande med inga måsten. Jag har känt mig väldigt trött ett bra tag och jag kunde inte riktigt lista ut varför. Börjar jag bli sjuk? Sover jag inte tillräckligt? Visar sig att ha planer på helgerna som resulterar i att sitta i en bil minst två timmar per dag är väldigt energidrivande.

    Jag började februari i Waikawa Beach. Min kompis har precis köpt ett hus där ute, och det tar ungefär 1 timme och 40 minuter att köra dit från mitt hus. Jag sov visserligen där en natt men det blir mycket fram och tillbaka. På vägen hem från Waikawa beach gick jag på bio med två tjejkompisar. Vi såg “Send Help” med Rachel McAdam och Dylan OBrien. Det var en bra film för övrigt. Alltid kul att gå på bio. 🙂

    Min kompis som bor i Waikawa är nu också Potatos mamma! Hon adopterade henne av mig för några år sedan och det är en av de bästa besulten jag tagit (och förhoppnigsvis känner min kompis samma sak!). Jag kunde ju inte ta hand om henne längre så det är väldigt skönt att allt gick ju så bra ändå.

    Några veckor senare åkte jag på en liten resa. Nämligen till Taumarunui! Hade biljett till “The Forgotten World Adventures”! Man färdas längs en gammal järnväg som började byggas tidigt 1900-tal. 2009 stängdes rälsen ned och inte långt efter började rälsen användas för turism. Det var så coolt – man får verkligen se en annan del av Nya Zeeland och jag fick en härlig påminnelse varför jag älskar att bo här. Det är så otorligt vackert och jag rekommenderar 100% att alla ska besöka Nya Zeeland.

    “Bilarna”, redo att ge sig ut!

    Vi stannade i en liten, liten små “stad” för lite fika.

    Vi stannade mitt i en tunnel och stängde av alla lysen. Det blev så mörkt! Och vi såg glow-worms, något vi inte hade förvänat oss!

    Fortsättning följer… 🙂

    No comments on Händelserik månad part 1

  • Sovmorgon osv

    God morgon! Ytterligare en månad har gått sedan jag satte mig ned och skrev lite. Typisk! Jag tror att det är mest för att jag har försökt att snappa upp så mycket av sommaren som möjligt, när den väl var här. Vi har ju haft katastrofväder den här sommaren, med mycket, mycket regn och ännu mer vind. Så det känns faktiskt att vi har blivit rånade och vad som togs va just sommaren. Samma som förra året…

    Annars då? Jag har börjat dejta någon, vilket känns jättekul! Det här pirr i magen och glädjen som kommer med det. Riktigt mysigt..

    Jag har också köpt en ny bil, vilket jag är supertaggad på. En modern bil, till skillnad från min 20 år gamla Volvo. Jag har haft en del problem med min Volvo och den är alldeles för opålitlig helt enkelt. Då fick det bli en ny bil!

    Nu ska jag göra mig i ordning för jag ska iväg och voluntärarbeta på Pukaha wildlife centre! Har tagit ledigt idag från jobbet för att göra detta. 🙂

    No comments on Sovmorgon osv

  • Corner Creek Campsite

    God morgon från ett regnigt, kyligt Nya Zeeland. Det ska vara sommar nu, med sköna 25+ grader men icke! Vi har inte sett sommaren de senaste två till tre veckorna. Och när jag säger att det regnar, så menar jag det regnar! Det har varit så illa här att det har varit jordskred runt om i landet, och tyvärr, har åtminstone 2 personer omkommit och ytterligare sju personer saknas. Hemskt.. Kan inte ens föreställa mig hur familj och vänner måste känna.

    Jag själv har mått ganska bra. Jag känner mig taggad på livet. Jag ska ta tag i saker i år och gå framåt. Jag har satt mål jag vill nå och tänker nå dem i år. Förhoppningsvis har jag nära och kära som kommer gå med mig på de här äventyren.

    Men som jag nämnde här ovan – vi hade sommar den första veckan in på det nya året. Och för att fira, så åkte vi och campande en natt i tält. Det här var första gången vi har campat tillsammans och det gick jättebra! Vi är ett bra team, jobbar hur bra som helst ihop och det märktes att vi ville samma grejer.

    Vi var och campade på Corner Creek Campsite i Wairarapa. Det är ungefär en 30 – 40 minuters bilresa från där vi bor men vägarna är krokiga och under slutet av resan måste man köra på stranden! Så en bil som kan hantera “off-roading” är viktigt.

    Vi hittade ett relativt bra läge att sätta upp tältet. Det var skyddat från både vind och hav, men tillräckligt med sol kunda sippra in genom trädgrenarna så det var helt perfekt! Vi drack vin, gick och fiska, jag spelade schack för första gången (hur svårt som helst, men kul!), lagade mat, gick omkring i området och bara uppskattade Nya Zeeland. Det fanns ingen mottagning där ute, vilket gjorde allting så mycket bätrre. Jag tycker att det är så skönt när universum tvingar en att koppla ur och bara va. Eftersom vi var och campade, så såklart runt tio snåret var vi i sängs. Vi sov väl helt okej. Vi är ju i trettio årsåldern nu och man märker att kroppen blir lätt stel och att ligga på “fel sätt” kan ha oartade konsekvenser!

    No comments on Corner Creek Campsite

  • 2025s sista dag

    Good morgon från Nya Zeeland! Jag sitter i skrivande stund och smuttar på en kopp kaffe med mandelmjölk och “Undercover Boss” i bakgrunden. Kan inte precis säga att det är ett favoritprogram, men det är underhållande. I alla fall för en tidig morgon.

    Och klockan tio ska jag rida! Det har definitibt blivit en favoritaktivitet. Jag är så glad att jag tog tag i det här. Jag var och red i mars och sedan dess kände jag – “det här vill jag fortsätta med!” Tyvärr tog det till augusti innan jag äntligen började rida. Jag hade satt en hel del stopp för mig själv. “Jag vet inte vart man kan rida”, “jag bor för långt ifrån det närmsta stall”, “det kostar nog för mycket”, “jag är för gammal för att prova något nytt”.

    Sen fick jag hemska nyheter från min vän. Hon hade blivit sjuk. Cancer. Bara 31 år gammal och bröstcancer. En aggressiv en också. När hon berättade det här för mig, i augusti, så var det som om något vaknade till i mig. Vad håller jag på med? Vem bryr sig om jag är “för gammal” för att börja rida? Vem är det ens som påstår att jag är för gammal? Så jag tog tag i det och började rida. Visade sig att det inte var så dyrt, att det inte var så långt att köra till stallet och att jag var inte för gammal för att lära mig något nytt.

    No comments on 2025s sista dag
  • Året börjar gå mot sitt slut

    Året börjar gå mot sitt slut

    Ytterligare ett år börjar gå mot sitt slut, och yngre har man inte blivit precis. Jag satt och funderade på om jag tycker att året har varit bra, och det har det nog.. Typ.. Jag har gjort en hel del roliga saker. Hängt med vänner, åkt hem till Sverige lite random sådär, började rida regelbundet och börjat voluntärarbeta. Dessa grejer har varit bra, har fått mig att le och mentalt känna mig OK. Men utöver det? Det saknas något. Jag vill känna att jag har något syfte och jag har besämt mig att saker och ting måste ändras i 2026. Måste bara hitta mod till det…

    Men! I alla fall, jag tänkte göra en liten “2025 wrap” som alla appar gör nu för tiden. Kan ju vara kul att se tillbaka på 🙂

    Året började med en 6 timmars vandring upp till Powell Hut som ligger ganska nära där jag bor. Stugan ligger 1200 meter över havet. Jag skulle inte nödvändigtvis säga att det var en jättesvår vandring men vi stoppade ändå regelbundet för att hämta andan. Tyvärr var det mulet uppe vid toppen så utsikten var ganska tråkig.

    Inte långt efter den här vandring begav jag mig på en till med min kompis Leonie. Det var en kortis, men med riktigt fina utsikter. Vad som var förvånande den här dagen var att på vägen till mötesplatsen med Leonie så såg jag en liten kattunge springa omrking i fälten. “Han är långt hemifrån”, tänkte jag men fortsatte köra då katten försvann in i gräset. Jag berättade om det här för Leonie och sa att jag tänkte åka samma väg på vägen hem och se om katten fortfarande sprang omkring där. Och gissa vad? Det gjorde han! Jag stannade bilen och plockade upp lillen. Det var den minsta kattunge jag någonsin hållit i. Ringde den lokala veterinärkliniken och åkte dit med kattungen på en gång. De sa att de inte kunde ta in honom den kvällen men undrade om jag kunde ha honom över natten. Det kunde jag såklart och kliniken gav mig kattmat och andra grejer katter behöver. Så jag var en kattmamma för en kväll.

    Sedan dess har kattungen fått ett hem hos min gamla chef! De har döpt honom Cosmo och jag får ständigt uppdateringar om hur han mår. Jag är så glad över att jag hittade honom. Veterinären trodde sig att han inte hade många dagar kvar att överleva. Han var så uttorkad, hungrig och hade mask i magen. Stackarn. ‘

    No comments on Året börjar gå mot sitt slut