Jag har så ont i benen! Vi hade tänkt åka och fiska igår, men det var så blåsigt och höga vågor att det inte hade varit särskilt kul nere vid stranden. Så vi bestämde oss för att gå en vandring istället. Vi ville ha lite av en utmaning, så det fick bli Pylon Track. På AllTrails stod det att det skulle ta mellan 4 och 5 timmar att klara av leden, så det kändes perfekt.
Vi fick äta upp våra ord ganska snabbt in i vandringen. Det kändes trögt; jag hade så mycket problem med andningen och låren skrek av mjölksyra. Jag brukar inte tycka att vandringar är så jobbiga – jag brukar kunna “pusha igenom” ganska lätt – men igår var det verkligen svårt.
Så vi kämpade oss upp mot berget, och allt kändes piss. Jag har gått den här leden för några år sedan, så det kändes ännu konstigare att jag tyckte att den var så jobbig nu, och jag mindes inte att den skulle vara så här tuff. Det var dessutom tråkigt – vi gick inte genom någon NZ-skog, bara en 4WD-väg. Så det var både piss och tråkigt. Jag var nära att ge upp.
Vi fortsatte uppåt, och sen helt plötsligt började vi gå nedåt. “Jaha, tänkte vi, det här var ju lite av en besvikelse. Vi fortsatte gå, men jag hade en känsla av att något var fel. Jag kände inte igen mig, och jag hade ju gått den här leden förut. Tom började också fundera, eftersom han insåg att vi gick bort från där vi hade parkerat – inte mot det. Och den här leden skulle ju vara en loop.
Vi bestämde oss för att stanna och kolla kartan. Det var då vi insåg att vi hade tagit en omväg – en 40‑minuters omväg. Det visade sig dessutom att vi hade gått leden åt fel håll. Så det var därför jag inte kände igen mig, och därför allt kändes extra jobbigt.
I slutändan tog det oss 5 timmar att gå den här leden, och vi gjorde det definitivt på det svårare sättet.
Det blev en öl på puben efteråt – herregud vad gott det var.
Vi tog inga bilder igår – vi var alldeles för upptagna med att överleva – men här är en bild från 2024 när jag gick samma led. Då kändes den betydligt snällare.
Southern Lights, Northern Soul 