Vi är nu 13 dagar in i mars och som vanligt – tiden går alldeles för snabbt. Jag har lämnat mitt 17 åriga jag bakom mig och tagit mig an 28. Än så länge ser 28 ganska bra ut. De senaste åren har jag haft så otroligt mycket ångest när det kommit till min födelsedag. Jag har väldigt få människor jag vill spendera min tid med, folk som jag faktiskt skulle vilja att dem fokuserade just den här dagen på mig och 90% av dem människorna bor i Sverige. Så det har känts jobbigt när den 5 mars börjar närma sig. Men inte i år inte! Jag bestämde mig för några månader sedan att jag skulle göra något produktivt på min födelsedag. Så i år packade Liam och jag våra backpacks, tog med vårt tält och gick in i skogen.
Målet var att bestiga Mt Matthews. Berget är 940 meter högt och det var ingen lätt “vandring”. Jag kanske inte borde använda ordet vandring för det var det verkligen. Det var en fan-i-mej en non-stopp klättring. Det var så brant att man behövde ta tag i rötter från träd och dra sig uppåt. Helt sjukt. Vi var inte beredda på detta. Vi hade inte tränat tillräckligt för Mt Mattews. Men vi kom upp och tack o lov för det. Utsikten var otrolig. Det var så fint och jag kände mig så stolt. Defintivt den bästa födelsedagen jag någonsin haft.
Det är fredag morgon i Wellington, Nya Zeeland och jag har precis kommit hem från apoteket. Vi tog den tredje sprutan mot Covid. Betyder det att man kan börja leva och ha kul igen? Jag ska nog inte säga så mycket – vi har haft det ganska så bra i Nya Zeeland sedan pandemin började. Tyvärr har Omicron tagit sig in i landet oci vi har nu över 27 000 aktiva fall i samhället. “Det är som det är och det blir som det blir”… Och Ryssland attackerade Ukrania häromdagen. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Det här suger. Världen behöver inte det här – inte nu, inte sen, inte någonsin.
Gårdagen spenderades ganska mycket Online, följde nyheterna. Vi fick dock en timmes paus, vi tog Potato till hennes “off lead course”. Hon är döv och är defintivt stjärnan i klassen. Hon “lyssnar”, följer instruktioner och man känner sig väldigt stolt över henne. Så det var något kul med gårdagen, även om det varade endast i en timme..
Dagen kommer spenderas hemma. Antagligen städa och tvätta lite kläder. Jag kanske klämmer in ett träningspass också. Vi får se hur jag mår under dagen – vettefan hur kroppen kommer reagera efter den tredje sprutan mot Covid.
Resan fortsatte norrut. Efter att ha spenderat både julafton och juldagen i Taumaranui var det dags att resa vidare till Kihikihi. Det var planerat att hela Liams familj skulle fira jul tillsammans just där. Liams äldre syster bor där och hon har längtat så att få fira jul hos henne. Vi hade alla bestämt att vi skulle fira jul den tjugosjunde december men på något sätt fick resten av Liams familj för sig att det passade bäst att köra upp från Wellington den tjugosjunde (det är en 7 till 8 timmars bilresa). Typiskt kände jag, lite väl ofta som man känner att man blir “mucked around”. Jaja, detta innebar att Liam och jag fick mer kvalitetstid med Liams syster och syskondöttrar.
Jag vet dock inte hur jag ska säga det här utan att låta elak – men jag kunde inte vänta tills det var dags att åka vidare! Jag personligen tycker att det blir för mycket när det är en en större grupp som ska träffas och hänga. Speciellt vid såna tillfällen då det förväntas att man ska träffas och ha det så otroligt kul. Jag känner att jag har blivit för gammal för det, eller..?
Välkommen år 2022! Må detta år bli bättre än 2020 och 2021, men det ser inte så lovande ut än så länge… Vi är 25 dagar in i det nya året och dem senaste dagarna har Nya Zeeland gått in i “panic-mode” då Omicron har tagit sig in i samhället. Vi visste alla att det skulle hända så jag ska vara ärlig – jag förstår inte allas panik. Vi har alla behövt hantera Covid-19 de senaste två åren, på olika sätt, så jag förstår inte varför 2020 sätt att panikköpa grejer är fortfarande en grej?
I alla fall, jag tänkte ge er en liten uppdatering vad jag höll på med under julledigheten! Jag och Liam tog husbilen norrut och bodde i den i två veckor. Sista dagen på kontoret var den 22 december (onsdag) och tanken var att vi skulle åka norrut på fredagsmorgonen. Så torsdagen skulle spenderas med att packa husbilen och sen ta det lugnt. Så blev det ju inte.
Vi hade lämnat in husbilen till en workshop som kunde installera gas i bilen. Det behövdes för vår ugn som vi precis köpt. Dem blev klara med det jobbet på onsdagen den 22a, så vi åkte till workshopen efter jobbet och hämtade husbilen. På torsdagen skulle vi som sagt packa, men husbilen behövde besiktas så Liam behövde åka iväg och fixa det. Men han kunde inte göra det förrän stoppljus, blinkerna etc hade fixats (för dem hade ju såklart slutat fungera…). Det var inte förrän klockan 17 på torsdagen som vi kunde påbörja att packa. Och då upptäckte vi att det saknades “väggdelar” i husbilen. Vi har ju byggt ett bagage utrymme och en hundbur så vi kan ha hundarna säkrade och inte behövde oroa oss att hundarna skulle klämmas ihjäl av väskor osv. Så dem “väggdelarna” saknades. Dem var kvar i workshopen!! Det löste sig dock – på fredagsmorgonen åkte vi till workshopen och hämtade delarna. Liam installerade dem på en gång och vi lämnade Wellington vid 11 tiden. Vi trodde att vi skulle sitta fast i trafiken men det var ingen på vägarna. Skönt!
Taumaranui – vi var på väg!
Vårt första stopp var Taumaranui. Det tog ungefär 4 timmar att resa dit och den enda andledning till att vi hamnade där var för att dem tog emot hundar. Vi spenderade julafton och juldagen i Taumaranui. Vi gjorde inte mycket. Vi badade (det var 30+ grader!), drack öl, åt mat, satt i campingstolarna, spelade Sudoku osv. En av de bästa julafton jag någonsin firat. Lugnet.
Det är söndag kväll i Nya Zeeland och jag smuttar på ett glas vin. Det är ganska mörkt ute och det spöregnar, så det känns okej att unna sig ett glas vin. Helgen är över och jag har en ganska stark jobbångest. De senaste månaderna har jag känt mig väldigt uttråkad med mitt jobb, vilket är nog ganska vanligt när man har varit på ett jobb i mer än två år. Jag jobbar också på ett väldigt litet företag så det finns ingenstans jag kan ”gå” – min roll är den den är och jag kan inte få en befordran för det finns ingenting högre (om man räknar bort chefen). Så jag har börjat kolla runt på andra jobb som skulle betala lite mer och ge mig något att se fram emot igen, men jag har inte så bråttom. Där jag är nu behandlar mig väldigt väl, jag får bra betalt och jag har mycket frihet. Men det skadar inte att hålla ögonen öppna på andra grejer.
För övrigt har jag och Liam startat vår planering att flytta tillbaka till Sverige. Jag har mentalt bestämt mig på september 2022, så förhoppningsvis får vi det att fungera. Jag och Liam vill ju resa runt lite i Nya Zeeland, så vi måste göra det också. Vintern i Nya Zeeland (sommar i Sverige) blir nog bra att ta sig an sydön – inte mycket folk och chans med snö. Skulle vara perfekt!
Vad mer händer då? Tja, jag har skrivit upp Potato och mig på en hundkurs så vi går en gång i veckan. Jag tycker att det är jätteroligt. Jag älskar hundar, jag älskar allt som har med hundar att göra och jag vill vara en så bra hundägare som möjligt så att gå på hundkurs passar mig perfekt. Idag var dock en dålig ”Potato”-dag. Hon var extra tokig, extra jobbig och jag blev mest bara nedstämd. Jag vet att varje dag kan inte vara en bra hunddag om man säger så, men ibland önskar jag att det var lättare.
HEJ! (Ursäkta min svenska, har nog bott i Nya Zeeland lite väl länge nu…)
Här sitter jag i vårt datorrum och gömmer mig från solen. Mobilen har glatt meddelat mig att det är 21 grader ute och det känns så varmt. De senaste två veckorna har det faktistk varit ganska kallt i Wellington, “vinterkallt” nästan. Så nu när vi har 21 grader svettas man ihjäl! Dagen har dock spenderats för det mesta ute, såklart. Jag har klippt gräsmattan, fixat i trädgården och hängt tvätt. Gått på promenader osv osv. Så det känns okej att sitta vid datorn en liten stund.
Som vanligt har det varit ett tag sedan jag skrev något här. Tiden går så fort och det känns som om man blinkar och VIPS så har flera månader gått. Mitt liv har känts ganska fullsmäckat. Vi har skaffat en till hund, vilket var helt oplanerat faktiskt. Jag och Liam har pratat om att skaffa en till hund ganska länge men vi var inte helt säkra på om vi kunde ta oss an en till hund och vilken ras det skulle vara i sådana fall. Att ha en hund är ett så stort ansvar så man måste vara 100% säker att man kan ta sig an det. I alla fall, Liams mamma föder upp Australian Cattle Dogs (kallas också för Blue Heelers) och vi har redan en sådan hund, Stubby. Hon hörde av sig till oss och sa att en av valparna från hennes senaste kull är döv och hon kan inte sälja valpen och hushållet som valpen hamnar i måste vara ett väldigt specifikt hem eftersom valpen är döv. Hon frågade oss om vi ville ha henne. Vi funderade i några dagar och till sist sa vi OK. Så nu har vi blivit med valp. Vi döpte henne till Potato och tja, hon är 100% döv. Allt har gått relativt bra, såklart kan vi inte kalla på henne men vi har köpt ett halsband som vibrerar genom en fjärrkontroll som vi har, så vi använder den för att få hennes uppmärksamhet.
Så, det verkar som om ytterligare ett år börjar gå mot sitt slut. Jag vet, vi har tre månader kvar av 2021 men jösses, hur fort har det gått egentligen? 2020 och 2021 kommer definitivt hamna i “lets forget” lådan. Nya Zeeland har gått in i Level 4 lockdown efter att Delta har kommit in i landet. Vi är inne i vår andra vecka i lockdown och det har varit jobbigt emellanåt, det måste jag erkänna.
Augusti startade ganska bra dock. Jag och Liam åkte iväg första veckan i augusti (kommer berätta mer om det i ett annat inlägg) och tack o lov för det! Det har nog gjort det lite lättare att hantera att vi är nu instängda och måste oroa oss för Covid-19. Vi har äntligen lyckats boka in oss att få vaccinet mot Covid. Nya Zeeland har varit väldigt långsamma på den fronten…
Det är dock lite synd att Covid-19 kom tillbaka in i landet i just augusti. Augusti är en månad fullsmockad med roliga aktiviteter i Wellington, nämligen “Wellington on a Plate”. Det är en typ av matfestival som pågår under hela månaden. Resturanger lägger till spännande rätter till deras menyer för att delta i festivalen, vissa restauranger håller i specialiserade event och de kommer också på skojiga burgarvarianter också med en öl som matchar till burgaren!
Jag och Liam gick på ett Wellington on a Plate event. Eventet hette The Forgotten World och det var en 6 rättersmiddag med “fortified wines” som matchade varje rätt. Jag har aldrig riktigt druckit starkvin men det var faktiskt väldigt gott med maten som serverades! Det var så trevligt och jag är glad att vi lyckades klämma in det här eventet innan lockdown.
Äntligen sitter jag framför min dator igen! Livet har verkligen varit i full rulle. Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag har gått på hur många sociala event som helst och alla event har faktiskt varit väldigt roliga! Jag har dock nog sagt “ja” till lite väl många event och nu är jag helt slutkörd!
I skrivande stund sitter jag, som sagt, vid datorn och har druckit en kopp te. Middagen är snart redo att ätas och jag är väldigt exalterad över det. Vi har gjort en “slow cook” måltid, jag antar att det kallas gryta eller dylikt? I alla fall, vi la nötkött i vår “slow cooker” (ingen aning om vad det heter på svenska) tillsammans med svamp och potatis och nu har de legat i slow cookern i 8 timmar. Det kommer nog bli hur gott som helst!
Varken Liam eller jag har legat på den lata sidan denna vackra måndag. Idag har varit en heldag här borta, så vi var lediga idag. Men i alla fall, började morgonen med att lägga i ingredienserna i slow cookern och sedan gick vi på en timmes promenad med hunden. Det var väldigt skönt och lugnt. När vi kom hem igen började jag storstäda hela huset medan Liam jobbade i vår skåpbil. Vi har inte arbetat på skåpbilen på ett bra tag nu då varje helg har varit fullbokad med event, jösses. Den här helgen var inte ett undantag på event heller…
Började i torsdags med mingel på jobbet, följt av NZ Artshow Gala night. Det var roligt. Gratis drinkar och mat och hur mycket konst som helst. Tyvärr är allt för dyrt enligt mig så jag köpte ingen konst. Jag kände att jag inte hade 6000kr liggandes som jga kunde lägga på konsten. Men som sagt, trevligt hade vi!
Lördagen spenderades i Wellington city. En kompis till mig hade arrangerat en pubrunda för att fira hans födesledag. Vi skulle närmare sagt gå till 12 pubar – starttid klockan 12. Också ett väldigt roligt event och både Liam och jag mådde bra i slutet av rundan. Vi hade helt enkelt planerat hur mycket alkohol skulle konsumeras så man inte var helt borta, hehe.
Vi var hemma vid 22-tiden och somnade så fort vi kom hem. Igår (söndag) var det bara att gå upp tidigt igen och åka iväg till en Spicy Food Festival som vi hade köpt biljetter till. Vilket skämt det var. Eventet hade marknadsfört att vara ett Spicy Food event, men de hade bara 3 matställen där som faktiskt sålde kryddstark mat. Epic fail!
Så det var ytterligare en heldagsutflykt så idag var vi äntligen hemma hela dagen!
En annan rolig sak jag gjorde för några helger sedan var att gå på ett Britney Spears temat brunch! Eventet hette Its Britney brunch och det var så roligt. Det spelades Britney Spears musik hela tiden och det var quiz och bingo. Väldigt, väldigt roligt!
Ja, nu var det ett tag sedan.. Igen… Jag måste erkänna att ända sedan jag fick ett kontorsjobb så brukar jag inte känna någon längtan av att sitta vid datorn efter jobbet. Men nu lär det nog bli mer av det då det har blivit mörkt i Nya Zeeland, börjar bli kallare och det har börjat regna mer. Idag fick vi ett smaskigt smakprov och påminnelse av vad vinter i Nya Zeeland är. Stormbyar, regn och mörker. Jag tror inte ens att solen lyckades ta sig förbi de tjocka molnen idag.
Men det är bra ändå, det känns bekant. Wellington är ökänt för starka vindbyar och mycket regn. Det är därför det finns ett talesätt här borta – “You cant beat Wellington on a good day” eftersom när vädret faktiskt är soligt, lugnt och stilla, ja då finns det ingen bättre plats att vara på än i Wellington.
Hela söndagen spenderades i bilen. Det tog fem timmar att köra från Christchurch till Picton, men det kändes som om det gick fort. Det var faktiskt väldigt roligt att sitta i skåpbilen och fantisera vad vi kommer få se och göra med skåpbilen. Allt vi kommer få se i Nya Zeeland! Det ska bli så roligt! Inte ett bra finansiellt val, men livet är kort, vad mer kan jag säga?
Vi kom fram till Picton runt 16 tiden och vi checkade in på ett backpackers som jag hade lyckats boka. Det var ju billigt, men jösses, jag har nog vuxit ifrån att bo på ett backpacker. Tur hade vi vårt eget rum, men det kändes ju så… billigt.. Det känns renare att bo i tält nästan kände jag. Jaja, det var bara en natt som vi skulle stanna i Picton, så det var ingen big deal.
Kom fram till Picton och tog oss en dusch. Gick ut och käkade middag och sen gick runt i Picton. Det var så tyst och lugnt och bara så härligt. Picton ligger i fjordarna högst upp på sydön.
Färjan skulle avgå klockan 14 på måndagen (dagen efter vi kom till Picton) så på måndagmorgon åt vi frukost vid stranden och sen gick vi runt igen i Picton, haha. Vi gick på en 10 minuters promenad till en lookout, och den var väl hel OK. Inget jag skulle hänga i granen, men men!
picton hamn
när vi gick på den här vandringen (max 10 minuter tog det att ta sig till toppen) gick vi förbi dessa utgrävningar. det visar sig att förr i tiden när maoris bodde här så utformade de såna här gropar för att sedan bygga deras hyttor i. coolt!
på färjan! Redo att åka tillbaka till Wellington för att påbörja jobba på skåpbilen
Southern Lights, Northern Soul 