Vi gick miste om sommaren, men tur ändå att sensommaren/tidig höst brukar bjuda på riktigt fint väder. Runt 20 grader på dagen och vindstilla. Så när ytterligare en sådan dag besökte oss, bestämde Tom och jag för att åka till Te Awaiti och dyka! Te Awaiti är ungefär en timmes bilresa från där vi bor. Det hade nog gått så mycket snabbare att ta sig dit om det inte var för att vägen dit är så krokig och mycket grusvägar.
Tyvärr har jag ingen utrustning så jag kunde inte hoppa i med Tom, men jag stod redo som badvakt ifall något skulle gå fel. Sannoligheten var låg eftersom det var inga vågor och vindstilla, men man vet ju aldrig!
Inget fångaste den här dagen men det var en riktigt mysig dag ändå. Vi hade med oss snacks, vatten och Boss Ice Coffee. Mums!
Här sitter jag, en söndagsmorgon i mars och känner mig så avslappnad. Helgen har varit avslappnande med inga måsten. Jag har känt mig väldigt trött ett bra tag och jag kunde inte riktigt lista ut varför. Börjar jag bli sjuk? Sover jag inte tillräckligt? Visar sig att ha planer på helgerna som resulterar i att sitta i en bil minst två timmar per dag är väldigt energidrivande.
Jag började februari i Waikawa Beach. Min kompis har precis köpt ett hus där ute, och det tar ungefär 1 timme och 40 minuter att köra dit från mitt hus. Jag sov visserligen där en natt men det blir mycket fram och tillbaka. På vägen hem från Waikawa beach gick jag på bio med två tjejkompisar. Vi såg “Send Help” med Rachel McAdam och Dylan OBrien. Det var en bra film för övrigt. Alltid kul att gå på bio. 🙂
Min kompis som bor i Waikawa är nu också Potatos mamma! Hon adopterade henne av mig för några år sedan och det är en av de bästa besulten jag tagit (och förhoppnigsvis känner min kompis samma sak!). Jag kunde ju inte ta hand om henne längre så det är väldigt skönt att allt gick ju så bra ändå.
Några veckor senare åkte jag på en liten resa. Nämligen till Taumarunui! Hade biljett till “The Forgotten World Adventures”! Man färdas längs en gammal järnväg som började byggas tidigt 1900-tal. 2009 stängdes rälsen ned och inte långt efter började rälsen användas för turism. Det var så coolt – man får verkligen se en annan del av Nya Zeeland och jag fick en härlig påminnelse varför jag älskar att bo här. Det är så otorligt vackert och jag rekommenderar 100% att alla ska besöka Nya Zeeland.
“Bilarna”, redo att ge sig ut!
Vi stannade i en liten, liten små “stad” för lite fika.
Vi stannade mitt i en tunnel och stängde av alla lysen. Det blev så mörkt! Och vi såg glow-worms, något vi inte hade förvänat oss!
God morgon! Ytterligare en månad har gått sedan jag satte mig ned och skrev lite. Typisk! Jag tror att det är mest för att jag har försökt att snappa upp så mycket av sommaren som möjligt, när den väl var här. Vi har ju haft katastrofväder den här sommaren, med mycket, mycket regn och ännu mer vind. Så det känns faktiskt att vi har blivit rånade och vad som togs va just sommaren. Samma som förra året…
Annars då? Jag har börjat dejta någon, vilket känns jättekul! Det här pirr i magen och glädjen som kommer med det. Riktigt mysigt..
Jag har också köpt en ny bil, vilket jag är supertaggad på. En modern bil, till skillnad från min 20 år gamla Volvo. Jag har haft en del problem med min Volvo och den är alldeles för opålitlig helt enkelt. Då fick det bli en ny bil!
Nu ska jag göra mig i ordning för jag ska iväg och voluntärarbeta på Pukaha wildlife centre! Har tagit ledigt idag från jobbet för att göra detta. 🙂
God morgon från ett regnigt, kyligt Nya Zeeland. Det ska vara sommar nu, med sköna 25+ grader men icke! Vi har inte sett sommaren de senaste två till tre veckorna. Och när jag säger att det regnar, så menar jag det regnar! Det har varit så illa här att det har varit jordskred runt om i landet, och tyvärr, har åtminstone 2 personer omkommit och ytterligare sju personer saknas. Hemskt.. Kan inte ens föreställa mig hur familj och vänner måste känna.
Jag själv har mått ganska bra. Jag känner mig taggad på livet. Jag ska ta tag i saker i år och gå framåt. Jag har satt mål jag vill nå och tänker nå dem i år. Förhoppningsvis har jag nära och kära som kommer gå med mig på de här äventyren.
Men som jag nämnde här ovan – vi hade sommar den första veckan in på det nya året. Och för att fira, så åkte vi och campande en natt i tält. Det här var första gången vi har campat tillsammans och det gick jättebra! Vi är ett bra team, jobbar hur bra som helst ihop och det märktes att vi ville samma grejer.
Vi var och campade på Corner Creek Campsite i Wairarapa. Det är ungefär en 30 – 40 minuters bilresa från där vi bor men vägarna är krokiga och under slutet av resan måste man köra på stranden! Så en bil som kan hantera “off-roading” är viktigt.
Vi hittade ett relativt bra läge att sätta upp tältet. Det var skyddat från både vind och hav, men tillräckligt med sol kunda sippra in genom trädgrenarna så det var helt perfekt! Vi drack vin, gick och fiska, jag spelade schack för första gången (hur svårt som helst, men kul!), lagade mat, gick omkring i området och bara uppskattade Nya Zeeland. Det fanns ingen mottagning där ute, vilket gjorde allting så mycket bätrre. Jag tycker att det är så skönt när universum tvingar en att koppla ur och bara va. Eftersom vi var och campade, så såklart runt tio snåret var vi i sängs. Vi sov väl helt okej. Vi är ju i trettio årsåldern nu och man märker att kroppen blir lätt stel och att ligga på “fel sätt” kan ha oartade konsekvenser!
Good morgon från Nya Zeeland! Jag sitter i skrivande stund och smuttar på en kopp kaffe med mandelmjölk och “Undercover Boss” i bakgrunden. Kan inte precis säga att det är ett favoritprogram, men det är underhållande. I alla fall för en tidig morgon.
Och klockan tio ska jag rida! Det har definitibt blivit en favoritaktivitet. Jag är så glad att jag tog tag i det här. Jag var och red i mars och sedan dess kände jag – “det här vill jag fortsätta med!” Tyvärr tog det till augusti innan jag äntligen började rida. Jag hade satt en hel del stopp för mig själv. “Jag vet inte vart man kan rida”, “jag bor för långt ifrån det närmsta stall”, “det kostar nog för mycket”, “jag är för gammal för att prova något nytt”.
Sen fick jag hemska nyheter från min vän. Hon hade blivit sjuk. Cancer. Bara 31 år gammal och bröstcancer. En aggressiv en också. När hon berättade det här för mig, i augusti, så var det som om något vaknade till i mig. Vad håller jag på med? Vem bryr sig om jag är “för gammal” för att börja rida? Vem är det ens som påstår att jag är för gammal? Så jag tog tag i det och började rida. Visade sig att det inte var så dyrt, att det inte var så långt att köra till stallet och att jag var inte för gammal för att lära mig något nytt.
Ytterligare ett år börjar gå mot sitt slut, och yngre har man inte blivit precis. Jag satt och funderade på om jag tycker att året har varit bra, och det har det nog.. Typ.. Jag har gjort en hel del roliga saker. Hängt med vänner, åkt hem till Sverige lite random sådär, började rida regelbundet och börjat voluntärarbeta. Dessa grejer har varit bra, har fått mig att le och mentalt känna mig OK. Men utöver det? Det saknas något. Jag vill känna att jag har något syfte och jag har besämt mig att saker och ting måste ändras i 2026. Måste bara hitta mod till det…
Men! I alla fall, jag tänkte göra en liten “2025 wrap” som alla appar gör nu för tiden. Kan ju vara kul att se tillbaka på 🙂
Året började med en 6 timmars vandring upp till Powell Hut som ligger ganska nära där jag bor. Stugan ligger 1200 meter över havet. Jag skulle inte nödvändigtvis säga att det var en jättesvår vandring men vi stoppade ändå regelbundet för att hämta andan. Tyvärr var det mulet uppe vid toppen så utsikten var ganska tråkig.
Inte långt efter den här vandring begav jag mig på en till med min kompis Leonie. Det var en kortis, men med riktigt fina utsikter. Vad som var förvånande den här dagen var att på vägen till mötesplatsen med Leonie så såg jag en liten kattunge springa omrking i fälten. “Han är långt hemifrån”, tänkte jag men fortsatte köra då katten försvann in i gräset. Jag berättade om det här för Leonie och sa att jag tänkte åka samma väg på vägen hem och se om katten fortfarande sprang omkring där. Och gissa vad? Det gjorde han! Jag stannade bilen och plockade upp lillen. Det var den minsta kattunge jag någonsin hållit i. Ringde den lokala veterinärkliniken och åkte dit med kattungen på en gång. De sa att de inte kunde ta in honom den kvällen men undrade om jag kunde ha honom över natten. Det kunde jag såklart och kliniken gav mig kattmat och andra grejer katter behöver. Så jag var en kattmamma för en kväll.
Sedan dess har kattungen fått ett hem hos min gamla chef! De har döpt honom Cosmo och jag får ständigt uppdateringar om hur han mår. Jag är så glad över att jag hittade honom. Veterinären trodde sig att han inte hade många dagar kvar att överleva. Han var så uttorkad, hungrig och hade mask i magen. Stackarn. ‘
Oj vad bra det känns att bo där jag bor idag! Det ruggiga vädret som vi har brottats med hela oktober är äntligen förbi oss. Energin är tillbaka och allt känns så bra. Dagen bjöds på härliga 20 grader och ingen vind. Kan det bli bättre? JA! Det kan det.
Morgonen började med att jag att ute i solen och tog in värmen. Inte långt efter det åkte vi till Wairarapa A&P Society & Show i Clareville. A&P show är en årlig lantlig mässa. Det hålls tävlingar med olika boskap, hästsport, visning av olika lantbruksmaskiner och karuseller! Det var så mycket människor där, och inte bara bönder. 😉 Jag tyckte det var riiktigt kul att vara där och se allt, och det gjorde mig ännu mer taggad på att fortsätta bo såhär ute på landet.
Jag insåg nu när jag började skriva det här inlägget att jag tog bara en enda bild under hela helgen! Resten var videos. Jaja, här nedanför kan du se en cool, gammal traktor som var uppe på display. 🙂
Gårdagen var också “livat”! Vi åkte till Hunterville för att se deras årliga Shemozzle tävling. Shmozzle är ett lantligt event där bönder tävlar med sina hundar (huntaways). Det är en ganska lång resa från Greytown till Hunterville, men jag tycker att det är så kul att resa genom Nya Zeeland att det var värt det. Nya Zeeland är så vackert och är en fin påminnelse varför jag bor här.
Jag överlevde resan till Sverige och tillbaka! Vistelsen till Sverige var kort (två veckor!) men ärligt talat, så kändes det som om jag var där mycket längre än så. Jag tycker att det är så kul att åka till Sverige och träffa alla nära o kära, men varje gång jag åker till Sverige känns allt så “intensivt”. Det är mycket som ska hängas med på så lite tid, och pressen av att få till “kvalitetstid” är hög. Så nu har jag bestämt mig – nästa resa utomlands ska inte flygas till Sverige. Visserligen var anledningen denna gång inte semester på så sätt, utan att mest spendera tid med en god vän som har blivit svårt sjuk. Jag är glad att hon och jag fick spendera så mycket tid tillsammans som vi faktiskt gjorde. Ser fram emot när hon mår bättre!
Tiden i Sverige spenderades mest i Uppsala. Uppsala är en stad ungefär en timmes resa from Stockholms central. En riktigt gammal stad – stått där sedan 1300-talet som det är idag, medan Uppsala har varit en plats i historieböcker som går tillbaka ända till 600 e.KR. Det är ganska coolt! Bilden här oven är en bild jag tog av Uppsala domkyrka. Jag tycker det är så mysigt i Uppsala. Om jag bodde i Sverige hade jag nog bott i Uppsala. Det är “lagom” stort, nära till landet och tillräckligt nära till Stockholm city, om det skulle behövas.
De senaste veckorna har varit lite överallt – från att ha varit väldigt social, klämt in ridlektioner (så kul!) till att stressa på jobbet. Det har känts som om det har varit mycket. Men nu är jag på semester och de kommande två veckorna kommer spenderas i Sverige med vänner och familj. Det ska bli riktigt kul att träffa dem men lite nervös är jag. Det senaste året har jag ju skaffat tandställning så mitt ansikte ser rent generellt annorlunda ut, jag har skaffat glasögon och jag är ju äldre. Jag hoppas att jag ändå fortfarande ser ut som mig själv så folk blir inte för förvånad!
Jag sitter just nu på ett café på Auckland flygplats och ska snart börja gå runt lite, se till att röra på mig så mycket som möjligt. Nästa flygresa (till Doha) är 17 timmar.. Det kommer bli tufft..
English: Speaking of being 31 (as I mentioned in this post), I’m really not where I thought I’d be at this age.
A few weeks ago, I received some incredibly sad news that shook me more than I expected. It felt like the rug was pulled out from under me, and suddenly I started questioning everything – where I am in life, where I’m heading, and whether I even know what I want anymore.
When I was younger – maybe in my late teens or early twenties – I had a pretty clear plan. I was going to have two kids by 30, a good job after graduating from university, and be in a stable relationship. I saw adulthood as something safe, structured, and fairly predictable. But reality turned out to be something entirely different.
I have a decent job. I can pay my bills, save toward goals, and I live in New Zealand – which is something I never could’ve imagined when I was 21 and made that spontaneous decision to move here. I have access to things I love: nature, hiking trails, quiet. I’ve built a life that, in many ways, is beautiful.
But still… is it enough? Not to sound dramatic, but I feel pretty lost. It’s not that I’m unhappy, but it’s like I’m drifting without really steering. And sometimes I feel almost unfamiliar to myself. With the braces I have now, and how my face and jaw have changed, it literally feels like I don’t recognize myself. It’s a strange feeling – looking in the mirror and not quite knowing who you are, or where you’re going.
I know it’s probably normal at this age – to reevaluate, to question, to feel things more deeply. But it’s also scary. I don’t know if I took a wrong turn somewhere. How do you even know?
Svenska: På tal om att vara 31 år och singel (som jag nämnde i det här inlägget), så är jag verkligen inte där jag trodde att jag skulle vara vid den här åldern.
För några veckor sedan fick jag några otroligt tråkiga nyheter som skakade om mig mer än jag hade väntat mig. Det var som om någon drog undan mattan, och plötsligt började jag ifrågasätta allt – vart jag är i livet, vart jag är på väg, och om jag ens vet vad jag vill längre.
När jag var yngre – kanske i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern – hade jag en ganska tydlig plan. Jag skulle ha två barn vid 30, ett bra jobb som jag fått efter att ha pluggat på universitetet, och vara i en stabil relation. Jag såg vuxenlivet som något tryggt, strukturerat och ganska förutsägbart. Men verkligheten blev något helt annat.
Jag har ett okej jobb. Jag kan betala mina räkningar, sparar till mål och jag bor på Nya Zeeland (att jag bor på Nya Zeeland är något jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig när jag var 2 och tog det där spontana beslutet att flytta hit). Jag har tillgång till saker jag älskar: naturen, vandringsleder, tystnad. Jag har byggt ett liv som på många sätt är vackert.
Men ändå… räcker det? Inte för att låta dramatisk, men jag känner mig ganska vilsen. Det är inte så att jag är olycklig, men det är som om jag flyter med utan att riktigt styra själv. Och ibland känner jag mig nästan främmande inför mig själv. Med tandställningen jag har nu, och hur mitt ansikte och käke har förändrats, känns det som om jag bokstavligen inte känner igen mig själv. Det är en konstig känsla – att se sig i spegeln och inte riktigt veta vem man är, eller vart man är på väg.
Jag vet att det kanske är normalt i den här åldern – att man börjar omvärdera, ifrågasätta, känna efter. Men det är också skrämmande. Jag vet inte om jag tog fel sväng någonstans. Hur vet man det?
Southern Lights, Northern Soul 