Good morgon från Nya Zeeland! Jag sitter i skrivande stund och smuttar på en kopp kaffe med mandelmjölk och “Undercover Boss” i bakgrunden. Kan inte precis säga att det är ett favoritprogram, men det är underhållande. I alla fall för en tidig morgon.

Och klockan tio ska jag rida! Det har definitibt blivit en favoritaktivitet. Jag är så glad att jag tog tag i det här. Jag var och red i mars och sedan dess kände jag – “det här vill jag fortsätta med!” Tyvärr tog det till augusti innan jag äntligen började rida. Jag hade satt en hel del stopp för mig själv. “Jag vet inte vart man kan rida”, “jag bor för långt ifrån det närmsta stall”, “det kostar nog för mycket”, “jag är för gammal för att prova något nytt”.

Sen fick jag hemska nyheter från min vän. Hon hade blivit sjuk. Cancer. Bara 31 år gammal och bröstcancer. En aggressiv en också. När hon berättade det här för mig, i augusti, så var det som om något vaknade till i mig. Vad håller jag på med? Vem bryr sig om jag är “för gammal” för att börja rida? Vem är det ens som påstår att jag är för gammal? Så jag tog tag i det och började rida. Visade sig att det inte var så dyrt, att det inte var så långt att köra till stallet och att jag var inte för gammal för att lära mig något nytt.