English:
Speaking of being 31 (as I mentioned in this post), I’m really not where I thought I’d be at this age.

A few weeks ago, I received some incredibly sad news that shook me more than I expected. It felt like the rug was pulled out from under me, and suddenly I started questioning everything – where I am in life, where I’m heading, and whether I even know what I want anymore.

When I was younger – maybe in my late teens or early twenties – I had a pretty clear plan. I was going to have two kids by 30, a good job after graduating from university, and be in a stable relationship. I saw adulthood as something safe, structured, and fairly predictable. But reality turned out to be something entirely different.

I have a decent job. I can pay my bills, save toward goals, and I live in New Zealand – which is something I never could’ve imagined when I was 21 and made that spontaneous decision to move here. I have access to things I love: nature, hiking trails, quiet. I’ve built a life that, in many ways, is beautiful.

But still… is it enough? Not to sound dramatic, but I feel pretty lost. It’s not that I’m unhappy, but it’s like I’m drifting without really steering. And sometimes I feel almost unfamiliar to myself. With the braces I have now, and how my face and jaw have changed, it literally feels like I don’t recognize myself. It’s a strange feeling – looking in the mirror and not quite knowing who you are, or where you’re going.

I know it’s probably normal at this age – to reevaluate, to question, to feel things more deeply. But it’s also scary. I don’t know if I took a wrong turn somewhere.
How do you even know?

Svenska:
På tal om att vara 31 år och singel (som jag nämnde i det här inlägget), så är jag verkligen inte där jag trodde att jag skulle vara vid den här åldern.

För några veckor sedan fick jag några otroligt tråkiga nyheter som skakade om mig mer än jag hade väntat mig. Det var som om någon drog undan mattan, och plötsligt började jag ifrågasätta allt – vart jag är i livet, vart jag är på väg, och om jag ens vet vad jag vill längre.

När jag var yngre – kanske i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern – hade jag en ganska tydlig plan. Jag skulle ha två barn vid 30, ett bra jobb som jag fått efter att ha pluggat på universitetet, och vara i en stabil relation. Jag såg vuxenlivet som något tryggt, strukturerat och ganska förutsägbart. Men verkligheten blev något helt annat.

Jag har ett okej jobb. Jag kan betala mina räkningar, sparar till mål och jag bor på Nya Zeeland (att jag bor på Nya Zeeland är något jag aldrig ens hade kunnat föreställa mig när jag var 2 och tog det där spontana beslutet att flytta hit). Jag har tillgång till saker jag älskar: naturen, vandringsleder, tystnad. Jag har byggt ett liv som på många sätt är vackert.

Men ändå… räcker det? Inte för att låta dramatisk, men jag känner mig ganska vilsen. Det är inte så att jag är olycklig, men det är som om jag flyter med utan att riktigt styra själv. Och ibland känner jag mig nästan främmande inför mig själv. Med tandställningen jag har nu, och hur mitt ansikte och käke har förändrats, känns det som om jag bokstavligen inte känner igen mig själv. Det är en konstig känsla – att se sig i spegeln och inte riktigt veta vem man är, eller vart man är på väg.

Jag vet att det kanske är normalt i den här åldern – att man börjar omvärdera, ifrågasätta, känna efter. Men det är också skrämmande. Jag vet inte om jag tog fel sväng någonstans. Hur vet man det?