As mentioned in the ‘About Me’ section to the right, I’m from Sweden! And given when it’s summer over here, it’s winter in Sweden and vise versa on the other side of the year, it can be difficult to celebrate those seasonal traditions that swedes loves to celebrate. One for example is a day we call ‘Lucia’ (Saint Lucy’s Day in English). It’s a tradition that has been around decades. On the 13th of December each year, people gather to watch Lucia and her choir walk down the isle, singing Christmas/wintery songs. Lucia wears a crown full of lit candles and following her lead we have her handmaidens, gingerbread men and star boys, who are all holding a lit candle, helping Lucia spread warmth and light in the darkness of winter. I never realised how silly the whole thing sounds until written it down now..
Once the singing is over and Lucia and her followers have left the stage, everyone helps themselves to a cup of coffee and fika.

I attended a Lucia celebration every year while in school. I was even a handmaiden when I was very young, wearing a white gown with a red band around my waist and hair and holding an LED candle. I didn’t like being a handmaiden. I preferred (and still do) sitting in the crowd, celebrating the brave people who are singing in front a large group of people.

So, where am I going with this? Well, I went to a Lucia celebration for the first time in over a decade on the weekend. Sweden NZ Association had organised a Lucia celebration and I offered to help set things up prior to the ‘show’. A lot of Swedish were spoken, a lot of understanding where everyone comes from and why. It’s quite interesting talking to someone literally from your culture and be able to connect with them on the same thing – leaving Sweden.

It was a lovely afternoon/evening and it was nice getting a reminder of some of the great traditions Sweden has.

---

Som nämnt i “Om mig”-delen här till höger, så är jag från Sverige! Och eftersom det är sommar här när det är vinter i Sverige – och tvärtom under andra halvan av året – kan det vara svårt att fira de årstidsbundna traditionerna som svenskar älskar att fira. En sådan är till exempel en dag vi kallar för Lucia (eller Saint Lucy’s Day på engelska). Det är en tradition som har funnits i årtionden. Den 13 december varje år samlas människor för att se Lucia och hennes kör gå nerför mittgången, sjungandes julsånger och vintriga melodier. Lucia bär en krona med levande ljus och bakom henne följer tärnor, pepparkaksgubbar och stjärngossar – alla med varsitt ljus i handen – som hjälper Lucia sprida ljus och värme i vintermörkret. Jag insåg aldrig hur knasigt det faktiskt låter förrän jag skrev ner det nu…

När sången är över och Lucia med följe har lämnat scenen, bjuds det på kaffe och fika.

Jag deltog i Luciafirandet varje år när jag gick i skolan. Jag var till och med tärna när jag var liten – klädd i vit långklänning med rött band i midjan och håret, och höll i ett LED-ljus. Jag gillade inte att vara tärna. Jag föredrog (och gör fortfarande) att sitta i publiken och fira de modiga som står där framme och sjunger inför en stor folksamling.

Så – vad är poängen med allt det här? Jo, jag var på ett Luciafirande i helgen för första gången på över ett decennium. Sweden NZ Association hade anordnat ett Luciafirande och jag erbjöd mig att hjälpa till med förberedelserna inför “föreställningen”. Det talades mycket svenska, och det blev många samtal om var alla kommer ifrån och varför. Det är något speciellt med att prata med någon som verkligen kommer från samma kultur och känna igen sig i samma upplevelse – att ha lämnat Sverige.

Det var en härlig eftermiddag/kväll och fint att bli påmind om några av de fantastiska traditioner Sverige har.

---